Ett barn kan drunkna på tjugo sekunder

Mer än vart tredje barn i Sverige kan inte simma. Siffran låter helt absurd, men det är vad en undersökning från Svensk simidrott visar: 61 procent av barn mellan 4 och 17 är simkunniga – 39 procent är alltså inte det.

Måhända påverkas siffrorna mycket av de yngsta barnen i undersökningen – det är ju inte särskilt konstigt att fyraåringar ännu inte lärt sig att simma – men även i högre ålder är problemet ett faktum.

Varje år lämnar 8 000 elever den svenska grundskolan utan att kunna simma. Detta trots att simkunnighet ingår i läroplanen. Och detta trots att Sverige badar i vatten – bara sjöarna, 100 000 till antalet, täcker nästan nio procent av landets yta, och kustlinjen är lång.

Simkunnighet är som sagt en del av skolplanen: skolan ska erbjuda simundervisning. Men i praktiken lär sig majoriteten av barnen inte att simma i skolan – bara 24 procent enligt en enkät utförd av Svensk simidrott – och många elever lär sig alltså inte alls.

Orsaken till att skolan brister i frågan är brist på resurser – både simbassänger och personal – samtidigt som Skolinspektionen inte systematiskt kontrollerar undervisningen. En del skolor har regelbunden simundervisning, medan andra inte har någon alls. Det senare beror i regel på att det är långt till närmaste simhall eller att ekonomin säger stopp.

I debatten framförs ofta att det är föräldrarnas ansvar att lära barnen att simma. Men det står inte bara inskrivet i skolplanen att ansvaret är just skolans – det borde också ligga i vårt intresse att skolan bidrar till att jämna ut ojämlikheter.

Som i så många andra avseenden är barn bosatta i socioekonomiskt utsatta områden särskilt drabbade. Det gäller även barn med funktionsvariationer. Att lämna simkunnigheten till föräldrarna är att blunda för ojämlikheter och riskera att låta barnens förutsättningar avgöra om de ska vara trygga i och vid vatten.

De senaste tio åren har över 70 svenska barn dött av drunkning. Siffran borde förstås vara noll.

Men så har vi ju simskolor också. 51 procent av eleverna lär sig att simma i simskola, enligt Svensk simidrotts enkät, vilket är glädjande när skolan brister. Men också detta är en klassfråga.

De senaste åren har föräldrar larmat om att kostnaderna för simskolan skenar: kostnaden ligger numera ofta på över en tusenlapp per barn och termin. Samtidigt tvingas föräldrarna slåss om platserna, eftersom de är för få i relation till efterfrågan.

En positiv nyhet är att Svensk simidrott, Svenska livräddningssällskapet och Spårvägen simförening nyligen lanserat ett nationellt projekt för att se till att fler barn lär sig att simma.

En annan är att Stockholms stads rödgröna styre nu gör det gratis för simföreningar att bedriva nybörjarsimskola i stadens simhallar. På sikt planerar man för nolltaxa för nybörjarsimskola.

Varje sommar läser vi om drunkningsolyckor, ibland med värsta tänkbara utfall: de senaste tio åren har över 70 svenska barn dött av drunkning. Siffran borde förstås vara noll.

Självklart har även föräldrarna ett ansvar. Många har felaktiga kunskaper om drunkning: till exempel tror fyra av tio att det handlar om minuter innan ett barn drunknar, när det i själva verket kan räcka med 20 sekunder. Varannan förälder uppger att de står på bryggan eller i vattenbrynet när barnen badar, men rekommendationen är en armlängds avstånd.

Men vi som samhälle behöver se till att jämna ut skillnaderna och säkerställa att alla barn lär sig att simma: genom garanterad simundervisning i skolan eller en simskola som är kostnadsfri och tillgänglig för alla. Det måste vi ha råd med i vattenlandet Sverige.