Det berättar Marie Dahlin, 77 år i Södertälje, för journalisten och författaren Bo Elmgren. Han inleder sin nya bok ”Jämlikheten och planeten” (utgiven av Tankesmedjan Tiden) med att berätta om henne.

Maries högra ben amputerades för några år sedan på grund av cirkulationsrubbningar. Hon är hänvisad till rullstolen och måste ha hjälp med det mesta.

Ett grundläggande problem i hemtjänsten på många håll i Sverige är att den fast anställda och yrkeskunniga personalen är för liten i förhållande till behoven, konstaterar Bo Elmgren.

Det har länge förvånat mig att inte fler plockar upp det sprängstoff som inryms i modern penningteori. Den som följt vår ledarsida över tid vet vad det handlar om: En stat som ger ut sin egen valuta (till exempel Sverige) kan inte jämföras med ett hushåll, ett företag eller en kommun – som måste spara eller låna till utgifter. Eftersom staten har monopol på utgivningen av valutan måste staten först spendera eller låna ut valutan, via banksystemet, innan den kan ta in den igen i form av skatt. Annars skulle det inte finnas några pengar att betala skatt med. Staten behöver inte fråga sig om den har råd att spendera, den har alltid råd.

Det betyder alltså att Sverige skulle kunna tillämpa funktionella statsfinanser – istället för det som kallas ”sunda statsfinanser”, och som i praktiken innebär att staten fastställer ett budgetutrymme som den fördelar mellan samhällets olika sektorer. De ”sunda” statsfinanserna tar ju i grunden inte hänsyn till Marie Dahlins behov, utan till vad äldreomsorgen anses få kosta.

Funktionella statsfinanser innebär däremot att budgeten rättas efter demokratiskt fastställda behov, som bestämmer var budgeten hamnar.

Livet för personer som är beroende av hemtjänst består inte bara av att sköta mat, hygien, mediciner, klä på och av och liknande absolut nödvändiga saker. Att kunna komma ut, träffa vänner, bryta ensamhet, läsa böcker, se teater, gå på bio och föreningsmöten – allt det där som människor i allmänhet finner som naturliga och självklara delar av livet, det måste väl handikappade och åldringar kunna få åtnjuta? frågar sig Bo Elmgren.

Marie har beviljats fyra timmar i månaden till ledsagning vid promenad. Hon delar upp det i två promenader i månaden, trots att hon skulle önska att få komma ut minst en gång i veckan. Men på en timme, med den tid det tar att manövrera en rullstol genom hissar och annat, hinner hon inte ens göra ett ärende.

Har vi funktionella statsfinanser kan vi ge kommunerna och regionerna de pengar de behöver för att till exempel bevilja Marie minst en promenad i veckan.

Att förstå innebörden av att en stat som ger ut sin egen valuta har denna möjlighet handlar inte om att förespråka någon politisk ståndpunkt. Det är en ren beskrivning av hur monetär politik och finanspolitik fungerar – hur staten skapar och spenderar pengar. Ändå har det varit förvånande tyst om detta i samhällsdebatten, även från vänster.

Därför är det glädjande att Bo Elmgren är ett undantag. I sin bok plockar han upp modern penningteori, förklarar vad den innebär och drar slutsatsen att vi har råd med mera än vi hittills har trott. Han konstaterar att det alltså inte är pengar som avgör vilka offentliga insatser vi har råd med, utan de reella, faktiska resurserna. Det viktiga är hur vi hushållar med dessa resurser. Pengar är då ett av styrmedlen i hushållningsprocessen, de är inget mål i sig.

Låt oss hoppas att boken blir läst och omdiskuterad. Att den väcker debatt och förändrar. Om vi går över till funktionella statsfinanser betyder det inte bara att Marie och alla andra människor som är beroende av hemtjänst skulle kunna få ett bättre liv, det betyder att vi skulle kunna låta behoven styra i skola, vård, omsorg, försvar, polis, klimatpolitik, kultur – och alla andra samhällssektorer. Vi måste inte ha arbetslöshet. Vi kan ha full sysselsättning.

Låter det för bra för att vara sant? Läs ”Jämlikheten och planeten”, läs Peo Hansens ”Migrationsmyten” och läs våra tidigare texter i ämnet här i ETC nyhetsmagasin, så upptäcker du att funktionella statsfinanser är möjligt. Men det förutsätter att politiker vill och vågar utmana sina väljare genom att säga: Vi behöver inte spara i ladorna – det finns inga lador!