Under sommaren har jag roat mig med att för vänner och bekanta läsa upp ett stycke om svensk historia som gjort dem häpna eller snarare bestörta. Här är det:
”… och faktum är att i 1871 års kommunalval så fanns det 54 landsbygdsstäder i Sverige där en enda väljare avlade över 50 procent av alla röster. Till dessa fullkomligt legitima demokratiska diktatorer hörde statsministern själv: på 1880-talet avlade den dåvarande svenska regeringschefen greve Arvid Posse ensam majoriteten av rösterna i sin hemstad, där hans familj ägde en vidsträckt egendom. En enda väljare avlade över en fjärdedel av rösterna i så många som 414 svenska svenska samhällen.”
Det är en fransk intellektuell som skriver detta, Thomas Piketty, i sin senaste bok ”Kapitalet och ideologin”. Han raljerar över att många tycks ha någon slags föreställning om att jämlikhet varit ett slags svensk specialitet som redan vikingarna kämpade för. En nationell essens: jämlikhet som något nedärvt sedan tusen år. Den svenska modellen som uråldrig.
Ingenting kunde vara felaktigare.
Sverige var länge ett av de mest ojämlika länderna i Europa. Det var knappast någon slump att folk som kunde flydde från detta land så fort de fick chansen. Emigrationsvågen från mitten av 1800-talet fram till 1920-talet var i själva verket extrem. Folk flydde från högerlandet Sverige, inte minst efter nederlaget i Storstrejken 1909. De flydde undan fattigdomen, polisen, arbetsgivarna, bristen på frihet. Ja, de flydde från ojämlikheten.
Sverige var helt enkelt ett högerland. Det satt en Lukaschenko i praktiskt taget varenda fullmäktige före rösträttsreformerna. Under detta överhetssamhälle började det till slut att koka.
När jag ibland håller föredrag om demokratins – och därefter den sociala jämlikhetens - genombrott i Sverige brukar jag alltid säga att Sverige faktiskt aldrig ”fick” någon demokrati. Svensk arbetarklass och många liberaler tvingades i själva verket kämpa sig till denna demokrati, slåss för den, med sina egna kroppar som insats.
Avgörande för demokratins genombrott i Sverige var revolutionsåret 1917. I hela landet pågick hungerkravaller och militärupplopp. Soldater gjorde myteri. Den ryska revolutionen inspirerade. För att räkna upp bara några få av de platser där Sverige kokade av ilska våren 1917:
19/4: I Borlänge, Hagfors, Hofors, Linköping, Skara – 4 000 demonstranter.
20/4: I Eksjö, Norrköping, Västerås, Åmål – 7 000 demonstranter.
21/4: I Arvika. Döderhult, Enköping, Falun, Gävle Göteborg. Härnösand, Hässleholm, Norrköping, Nässjö, Katrineholm, Stockholm – 29 000 demonstranter.
23/4: Eskilstuna, Falun, Göteborg, Halmstad, Hedemora, Jönköping, Katrineholm, Kolsva, Kungsör, Linköping, Oskarshamn, Söderhamn, Tranås, Växsjö, Åby – 46 000 demonstranter.
Och det är bara några få av dagarna i april – listan är mycket längre. Men vad vi ser är att över hela Sverige var folk i rörelse för att de var hungriga och för att de kände att de inte hade något att säga till om i kungariket Sverige.
Den 5 juni 1917 samlades folk i stora skaror på Gustav Adolfs torg i Stockholm för att kräva demokrati och en rösträttsreform. Revolutionen stod för dörren. Det blev konfrontationer med polisen. Året därpå inleddes processen för allmän och lika rösträtt som sedan blev verklighet i valet 1921. Eliterna var tvungna att gå med på det.
Sverige var ett högerland, styrt av aristokrati och högborgerlighet. Sedan vräkte befolkningen av sig detta ok. Vad var det människor kastade av sig? Ett arv, ett socialt arv, kan man säga. En befolkning som i fyra seklers tid efter Gustav Vasas maktövertagande indoktrinerats i underdånighet reste sig plötsligt och vägrade se sig själva som undersåtar.
Det skulle visserligen ta generationer och ett oändligt reformarbete för att jämna ut de sociala skillnaderna, men framåt mitten av 70-talet var Sverige ett land som faktiskt tycktes ha befriat sig från ett månghundraårigt socialt och politiskt arv av underdånighet.
Idag råder formell demokrati Sverige. Men inte social jämlikhet. Sverige har åter blivit ett högerland. Kombinationen av långvarig nyliberal påverkan på alla samhällsområden – avregleringar, skattesänkningar, penningstarka lobbyisters makt, massiv opinionsbildning – och en våg av nykonservatism och förvirrad högerpopulism har fått denna nation att falla fritt ner i de gamla mönstren: Vi är åter underdåniga.
Främsta tecknet på detta är att reaktionerna på de enorma skattesänkningar som borgerliga partier nu kämpar för inte bemöts med det raseri som är befogat. Samhällskris råder. Utsatta områden befinner sig ofta i fritt fall. Välfärden knäar under fortsatta åtstramningar. Ojämlikheten galopperar. Klimatfrågan skjuts ständigt på framtiden. Trots det sitter eliterna ganska ostört och diskuterar än mer maktöverföring till de redan besuttna.
Svenska folket faller offer för en nedärvd underdånighet. Godsägaren och greven Arvid Posse tittar ner från sin himmel och ser rätt så nöjd ut.
Hur länge till?
PS. Inom kort utkommer ekonomhistorikern Erik Bengtsson med en lysande bok om detta ämne. Den heter ”Världens jämlikaste land?” och i titeln är frågetecknet helt centralt.
