Lavrov springer ärenden åt en fascistisk regim.
Han har dessutom mage att anklaga det invaderade landets folkvalde president för att vara nazist.
Volodymyr Zelenskyj är jude.
Ryssland bekämpar nazism, enligt Lavrov och husse Vladimir Putin – genom att bomba Kievs minnesmonument över Förintelsen.
”Jag heter Valentina Iosifovna Romanova. Jag föddes i Ukraina. Jag mötte kriget den 22 juni 1941 då Kiev bombades. Mina släktingar dödades i Babyn Yar. 24 februari 2022 upplevde jag på nytt hur Kiev bombades. Putin, dra tillbaka dina styrkor!” säger överlevaren i en mycket spridd video, filmad i en dunkel källare.
Rysslands moraliska förfall är bottenlöst.
Ju mer Kreml provocerar och ljuger och kränker och mördar, desto viktigare att försöka behålla fattningen. Men när jag ser annars rimliga debattörer kräva att Nato eller EU eller båda ska tillintetgöra den ryska militärkonvoj som står vid portarna till Kiev… För att det skulle vara rätt, för att Ukrainas befolkning inte ska lämnas ensamma mot en brutal fiende.
Jag kan starkt sympatisera med känslan, med impulsen.
Men inte med slutsatsen.
Vad skulle det betyda för Ukraina?
För oss alla?
Det var faktiskt Ryssland som anföll Ukraina, påminner någon. Om konvojen slås ut av Nato/EU är det tekniskt sett ändå Ryssland som har startat tredje världskriget.
Semantik att grubbla vidare på i askan av vår civilisation.
Kriget river sönder våra hjärtan och hjärnor.
Kriget blir en projektionsyta.
Sverigedemokraterna har alltid tjusats av Putins auktoritära kraft, men vill nu rädda vad som räddas kan av sitt anseende, och då försöker man kliva fram som patriotiskt samvete snarare än Sveriges enda genuint farliga femtekolonnare.
”Den som bor i Sverige och inte är beredd att försvara Sverige bör tänka på att avlägsna sig från landet… nu!” skriver Björn Söder.
Oklart vem det här riktar sig till.
Kanske till hans järnrörsvänner från partiledningen som migrerat till Ungern?
Moderaterna kommunicerar äkta opportunistiskt blågult om att mer kärnkraft klipper Putins fossila navelsträng. Som om alla skulle ha glömt hur borgerliga politiker alldeles nyss poserade vid bränslepumpar – fyllda med Putins fossila export. Sänk skatten!
Det finns cynismen.
Det finns också andra som helt lämnat rälsen.
Rakt ut i terrängen. Noll filter.
Som när Moderaternas tidigare försvarsminister Mikael Odenberg anser att alla ryssar ska förpassas över Östersjön. Tur att Aleksej Navalnyj inte sökte sig hit för asyl.
Eller som när Lars Wilderäng – författare, prepper och säkerhetspolitisk debattör – twittrar följande till sina 35 000 följare:
”Skaffa kunskaper. Kärnvapen är inte så farliga som de flesta tror.”
Det är, utan tvekan, det galnaste jag någonsin läst i sociala medier.
Speciellt när avsändaren häromåret lånade sig till en bisarr, alarmistisk kampanj från Preem vars budskap var att hela samhället genast kollapsar om bolaget skulle nekas att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Som tills nyss matades med rysk råolja.
Men, alltså, att läsa det där är som att lobotomeras i fem raska ord.
Kärnvapen.
Är.
Inte.
Så.
Farliga.
Nu har Wilderäng plockat bort sin tweet. Den har tjänat sitt syfte. Att lindra hans egen ångest. Och, jag förstår var han kommer ifrån. Tanken på ett krig som eskalerar bortom all kontroll, förbi konventionella vapen, är absolut skräck. För att kärnvapen verkligen är så farliga.
Jag inbillar mig att det är just därför jag ser många förespråka inte bara vapenleveranser till Ukraina, utan direkta stridsåtgärder mot Ryssland. De förnekar. De gör sig blinda för den möjliga konsekvensen. Bara så kan de betvinga hotet om kärnvapen. Bara så kan de undvika att drabbas av panik.
Och i Kiev ser presidenten trött ut, när han talar om att han precis som alla varelser vill fortsätta att leva, att han inte drömmer om att bli martyr, att hans mål är fred och inte detta vidriga krig. Ukraina vill inte bli den europeiska kontinentens nya Sparta, säger han.
Han erbjuder inget offer.
Han vill ha hjälp.
Flygförbud, till att börja med.
Det kommer aldrig att hända.
Det kommer ingen hjälp, inte av det slaget.
Egentligen vet vi redan.
Det kommer ingen moralisk seger.
Det kommer inget Nürnberg.
Det kommer bara ett anonymt förhandlingsbord på neutral plats. Alldeles oavsett vilka bestialiska dåd Putin låter utföra mot Ukraina. Det kommer heller inte vara första gången som händer drypande av färskt blod undertecknar orättfärdiga avtal.
Det är det system vi har fjättrat oss själva med, det är den enda vägen. Emmanuel Macron är inte patetisk som har långa telefonsamtal med Putin. Han är realist. Han är den konfliktlösare som krävs när vi försmäktat snart ett sekel i doktrinen om ömsesidig garanterad förstörelse.
Kärnvapenmakten får alltid rätt, straffas aldrig.
Små stater blir krossade.
Ukraina är det senaste exemplet.
Landet och dess människor mals nu ner av geopolitiken.
(Jag vägrar – vägrar – läsa en enda grund text till om att Nato lagt grunden för kriget genom expansion. Putin massakrerar män, kvinnor och barn. Det finns en historik. Men det finns samtidigt bara en förövare. Inget om, inget men. Ingen relativisering.)
Så vad kommer hända?
Det skulle inte bli ett totalt ryskt anfall.
Det blev det.
Det skulle aldrig bli terrorbombningar som i Aleppo och Groznyj.
Det blev det.
Skräcken för det vita, brännande ljuset.
Den bor i oss.
Den hänger över oss, som ett damoklessvärd.
Putin dinglar med det.
Vi hade nästan glömt.
Som om de uppstoppade djuren på ett museum nu kommit till liv.
Vi minns.
Hur paralyserande skräcken är.
Hur bakbundna vi är av att militariseringen lärt sig klyva och slå samman atomkärnor.
Ukraina hoppas förgäves.
Ingen kommer att strida vid deras sida.
Du ser det genom Zelenskyjs blick, han har redan sorgen i sig.
