Göran Greider: När SD bleknar siktas både höger och vänster

Bland det mest slående under partiledardebatten i söndags kväll var att SD-ledaren äntligen reducerades till en ganska marginell figur. Och när Jimmie Åkesson väl fick chansen att komma in på sina paradfrågor lät han mer stereotyp än på länge då han slog fast att den ökade brottsligheten är importerad utifrån. När han dessutom vägrade att be om ursäkt för sin gruppledare Mattias Karlssons senaste rasistiska bravad – det normala krav som skulle ställas på vilken annan partiledare som helst – är jag ganska säker på att åtskilliga av de tittare som lagt rösten på SD kände att något brast.

Jag har hävdat det länge: SD har stagnerat i opinionen och i vissa mätningar till och med börjat backa. I vart fall är den uppåtgående trenden från senhösten 2015 bruten. I bästa fall betyder det att de skandaler som från och med nu drabbat partiet kommer att fräta betydligt hårdare. I nedgångstider ökar risken/hoppet om att de inre striderna i partiledningen ökar. SD är ett mycket toppstyrt parti. Spricker det kan det mycket väl spricka uppifrån. Faktum är att om några opinionsmätningar i rad skulle peka på att partiet snarare ligger närmare 15 procent än 20 innebär ett ganska förödande slag mot partiets egen självbild, vilket kan starta en verklig nedgångsspiral.