I förra veckan var jag på väg till en föreläsning i Kristianstad men stannade upp just som jag skulle åka ner till plattformen på nedre plan. Jag befann mig i den inglasade delen av Malmö Centralstation där jag tyst tittade mig omkring. För mitt inre såg jag de unga killarna som för precis ett år sedan spred ut sina jackor och använde som liggunderlag för en stunds vila, som laddade telefoners och sina egna batterier efter att utmattade ha tagit sig upp för rulltrapporna från perrongerna. Jag såg de oroliga papporna som hade kommit till stationen för att otåligt invänta sina familjers ankomst med Öresundstågen och de små barnen i olika åldrar som satt på stengolvet med ett ritblock och färgpennor samtidigt som förvånade resenärer rusade förbi. Jag kan fortfarande se de fantastiska volontärer som lånade ut sina mobiltelefoner, logistiktalanger och språkkunskaper för ett större gemensamt syfte. Hur de jobbade dag och natt, avlöste varandra, tog hand om varandra och satt i möten runt en person med dator och instruktioner.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De gula västarna med handskriven text på, transportbilarna som användes för att skjutsa folk till anhöriga i närheten eller till en sovplats på moskén eller hos Kontrapunkt som i sin tur hade volontärer och körscheman och kockar och filtinsamlare. Det finns något övermänskligt i en grupp människor som går samman och bortser ifrån det faktum att uppgiften är stor och skrämmande och i stället bara utför den. Timma för timma, dag för dag. För att de måste, för att ingen annan finns att lita på.
I veckan som gick hade en originaldokumentär premiär på streamingtjänsten Netflix, om White Helmets. White Helmets är en grupp syriska hjälparbetare bestående av knappt 3 000 personer som arbetar mot klockan, mot medieblackouten, mot den mycket mänskliga instinkten att springa ifrån den ryska och syriska regimens folkrättsvidriga flygbombningar och i stället springer i riktning mot desamma. De finns i åtta syriska provinser och är ofta de första att anlända till en bombning där artilleri, flygvapen eller helikopterangrepp har pulveriserat ett bostadshus, ett sjukhus eller en marknad. De agerar kontraintuitivt för att rädda liv, med risk för att själva gå under, vilket 144 stycken av dem redan har gjort.
Med händerna gräver de fram liv där död och förstörelse har dragit fram. Deras vita hjälmar har blivit symboler för människor långt utanför Syriens gränser och som en del av Syriens civilförsvar symboliserar de mänskligt hopp i en öken av tröstlöshet. De är hjältarna på en plats som finns kvar långt efter att kamerorna har flyttats och rört sig vidare.
Jag tänker på civilförsvar och hur ofta dessa består av aktivister som inte kan eller vill bortse från sitt eget ansvar och sin egen möjlighet att stå emot hopplösheten. Jag tänker på den här staden och dess befolknings förmåga att från grunden bygga människor, att organisera motstånd när stadens politiker försöker mota bort EU-migranter, jag tänker på de som organiserade antifascistiska samlingar och skanderade ”Kämpa Showan” när nazister angrep antifascister på Möllan och jag tänker på alla de som fortsätter jobba i Refugees Welcome långt efter att sossar och miljöpartister har stängt bron och andats ut.
Vi är vårt eget civilförsvar. Vi är de vita hjälmarna den dagen sådana behövs. Vi kommer alltid att klara oss för vi kommer alltid att ha varandra.
