Felicia Mulinari: Verklighetens våld är värre än ångestdrömmarnas

Jag vaknar från nätter inpyrda av mardrömmar. Jag drömde om en socialdemokrati som tillsammans med Moderaterna klubbar igenom Ny Demokratis flyktingpolitik. Jag drömde om ett miljöparti som talar om öppna gränser, samtidigt som de inför ett superreva som sätter Sveriges gränser vid varje rasifierad kropp och på varje gata. Jag drömde om att media pratade om hotet med ”omvänd rasism” samma morgnar som vi inte vågade skicka våra barn till skolan. Jag drömde om en polis som stod och försvarade fascisterna. Jag vaknar från nätter inpyrda av mardrömmar. På morgonen ser jag att det har brunnit igen, och jag minns att verklighetens våld är mer detaljerat och utstuderat än ångestdrömmarnas. 

I det som inte är dröm har barn mördats på sin skola. Min syster säger: ”Kanske är det den här dagen vi kommer ihåg när vi sitter i läger.” Min pappa säger: ”Det är svårt att veta när vi ska säga att fascismen har inträffat, det är svårt att värja sig från ett språk där varje ord är en underdrift.” Min bror säger: ”Vi har flytt i varannan generation, det är våra barns tur nu, att korsa den blödande Atlanten.” Min syster säger: ”Det finns redan folk som sitter i läger.” Min pappa säger: ”Det finns en fascism som är mer fascistisk än den här.” Min bror säger: ”Att tänka på flykt känns i sig våldsamt när jag vet att människor flyr hit.”