Annie Croona: Vem skulle rädda en medelmåtta som mig?

Omfamna medelmåttigheten, uppmanade författaren Stefan Lindberg i P1:s Tankar för dagen för en tid sedan. Jag skrev om det då och undrade: Vad händer om vi vågar vara lagom? Självklart var det en uppmaning till mig själv att rucka lite på mina prestationskrav, att vara okej med att jag inte är bäst. Men jag ska inte ljuga: det stör mig att jag inte är bäst på något.

Jag är i mångt och mycket just en medelmåtta. Mångsidighet kan man kalla det om man är mer positivt lagt (vilket jag tyvärr inte är). Jag kan lite om mycket men jag kan inte allt om något. Jag är spretig och det är sen gammalt att det är motsatsen till vad man ska vara om man vill ”bli något”.

Förstå mig rätt: Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad som har ett fast jobb, en plattform, möjligheter att få min röst hörd. Och jag är tacksam över de kunskaper jag besitter, de egenskaper jag har – även om det är lätt att jämföra sig med de som är smartare, roligare, vassare. 

Jag är bara inte extraordinärt smart, vältränad eller rolig, och jag är inte nischad. Det kommer inte med enorma konsekvenser för mig, måste vi vara ärliga med. Jag kanske inte blir inbjuden till så många paneler och samtal och jag kanske inte betraktas som expert på något. Medelmåttigheten utgör inte en risk, det är inte synd om mig.

Men för många andra är det av betydligt större vikt att inte vara en medelmåtta.

När Tidöpartierna nu med allt högre intensitet vill få invandrare att lämna Sverige ser vi titt som tätt berättelser om människor som drabbas. Det är baskettränare, elitidrottare och läkare. Människor som beskrivs som högpresterande, omtyckta, respekterade. 

Inget konstigt i det, egentligen. Självklart vill man som anhörig påvisa det absurda i situationen genom att framhålla människan bakom statistiken genom att peka på dess styrkor: Ser ni inte att min vän är en mönsterinvånare, en som tar medaljer, en ambitiös person, någon alla älskar? 

Och ofta påpekas hur skötsam personen i fråga är, hur mån hen varit om att lära sig svenska; ibland beskrivs det som en kärlek för Sverige. Lotta Ilona Häyrynen skrev klokt här om den aspekten, om än i en annan kontext, nyligen – då om Mohammad Aluaudt Allah, som slogs blodig av nazister: ”Han säger att han älskar Sverige, så ingen ska tro att han förtjänade att misshandlas”.

Det hela säger oss att den av Tidöpartierna anförda retoriken kring invandrare – att de är bidragsberoende parasiter, ungefär – har fått ett helt samhälle att se till att prata om människor som skötsamma, som landsälskare, som högpresterande – för att motivera deras rätt att stanna i Sverige. Man kan säga att vi har internaliserat rasismen. 

Om jag återgår till mig själv blir kontrasten enorm. Här sitter jag och är alldeles medelmåttig, men riskerar inte att bli av med mitt medborgarskap. Jag deklarerar sällan min kärlek för Sverige, men behöver ändå inte oroa mig för att tvingas ut ur landet. 

Det är jag som haft förutsättningarna att bli något annat än en medelmådda: jag har ljus hy, svenska är mitt modersmål, jag är född och uppvuxen här, med alla fördelar det innebär. Ändå blev jag inte prisbelönt journalist, bäst på fotboll ens i min lilla moderklubb, eller den elev som gick ur gymnasiet med högst betyg. Invandrare, som haft betydligt sämre förutsättningar att ”lyckas” i Sverige, ställer vi avsevärt högre krav på. För dem är medelmåttigheten inte ett alternativ. 

Jag funderar på hur det hade varit för mig om jag varit i den sits många invandrare nu befinner sig i här. Om jag hade tvingats fly till ett annat land och sedan, efter att ha rotat mig där, hotats med utvisning – vem hade stått upp för mig då, och med vilka argument? 

Det finns inga SM-guld att dra till med, inga prisbelönta artiklar eller böcker, inga särskilda meriter alls (om man inte räknar ”Årets krönika” på Skoltidningsgalan cirka 2005). Jag hade varit körd om enda sättet att få stanna är att vara bäst på något, vara omtyckt av alla, vara något helt annat än en medelmåtta.

Som jag var inne på är det inte konstigt att man vill framhäva sina vänners styrkor när de hotas med utvisning av en regering som blivit helt besatt av att jaga människor ur landet. Men kanske ska vi fundera på om vårt sätt att uttrycka oss är att spela efter Tidöpartiernas regler. Borde vi inte framför allt försvara rätten att stanna i Sverige, oaktat meriter? 

Vi behöver, tror jag, omfamna medmänskligheten – och därmed också medelmåttigheten. Det här handlar ju egentligen om något så grundläggande som alla människors lika värde.