Maria-Pia Boëthius: Vem ska skildra mäns frigörelse?

Debatten om ”kulturmannen” fascinerar mig, den är ett brott i utvecklingen. I evigheter har det funnits författare och ”kvinnliga författare”, som en sidogren till de verkliga författarna vars kön varit underförstått. Kulturmannen har fått Nobelpriset i litteratur 95 gånger sen 1901, kvinnor bara 13 gånger. Kulturmannen gör ännu de flesta filmerna, regisserar de flesta pjäserna, hans konstverk är överrepresenterade på muséerna; kort sagt är det kulturmannen som framför allt berättat och berättar om världen för oss, han har haft tolkningsföreträde. Han har inte tidigare haft ett samlande namn och naturligtvis inte önskat ha det, lika lite som kvinnor önskat benämnas kvinnor i mantran av typen ”vin, kvinnor och sång”. När någon hittar på ett namn för det som ännu skaver och föser ihop dem under ett enda begrepp är det ett slags revansch, hämnd skulle några säga. Kvinnor har i evighet blivit benämnda av kulturmannen; nu tar de sig rätten att benämna honom, som sedan Homeros givits och haft privilegiet att vara den främsta uttolkaren av våra liv och vår värld. 

Jag antar att det betyder att kulturmannen håller på att förlora makten över problemformuleringen. Spännande! Själv har jag alltid funderat över det faktum att kvinnors frigörelse beskrivs antingen som en hop sargade offer som kräver upprättelse eller som feminister som är alltför aggressiva och överdriver orättvisorna till ”könskamp”. Vem beskriver? Under samma tid har begrepp som ”befria mannen” försetts med ett löjets skimmer, som om det vore under manlig värdighet att tillstå att också han behöver befrias. Beror det på kulturmannens snart falnande makt över orden? För sanningen är ju att vid sidan av den största oblodiga revolutionen i världshistorien, kvinnornas frigörelse från sextusen år av en existens som det andra könet – i ord förminskad till offerklagan eller aggressivitet – i själva verket det mest magnifika uppror jag som historiefreak någonsin sett – att vid sidan av det har mannen också genomgått en revolution som saknar motstycke men som ännu inte beskrivits, kanske för att kulturmannen bestämt vad som får sägas. Den elaka versionen är att killarna som blev valda sist i gymnastiken tog revansch genom att bli kulturmän med rätt att beskriva de andra – kvinnor som män.