För att få majoritet för våra idéer och visioner så måste vi våga definiera vad det är för skillnad på vår framtidsvision och borgarnas framtidsvision, skriver Carolina Pettersson.
För något år sedan skämtade en vän om vem som skulle börja prata först, prinsessan Estelle eller Stefan Löfven. Trots att Estelle vann, så var Stefan inte så långt efter. Estelles första ord vill kungafamiljen hålla för sig själva, men vi socialdemokrater låter nu Stefan prata fritt. När han för en vecka sedan på bästa sändningstid uttalar att han ”inte tror att någon kan definiera vad som är höger och vänster” tror jag att många hemma i tv-sofforna blev förvirrade. Samtidigt som klassklyftorna ökar, proteströrelser breder ut sig i världen och kapitalismen faller och räddas och faller och räddas i en oändlig dans så kan den socialdemokratiska partiledaren i Sverige inte erkänna om han är höger eller vänster.
När han sade detta pressades han av programledaren till att svara på frågan om vilka som var möjliga samarbetspartners för Socialdemokraterna i en framtida regering, efter att han tidigare i veckan hade klarlagt i ett uttalande att Socialdemokraterna går till val ensamma.
Jag blev glatt överraskad över det beskedet, blockpolitiken har verkligen förstenat den politiska utvecklingen i landet. Småpartier får allt mindre att säga till om och äts upp av de större partierna, samtidigt som blocken måste vara så politiskt alltäckande att alla partier helt plötsligt måste stå så nära mitten så att partiledarnas näsor nästan stöter emot varandra.
Det gläder mig verkligen att Socialdemokraternas ledning har insett att det måste finnas ett spektrum där partier går till val på olika valprogram.
Men när jag läste vidare och såg formuleringen ”För oss är Miljöpartiet en naturlig samarbetspartner framöver. Men vi har även en del gemensamt med Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet” blev jag djupt förbryllad av många olika anledningar. Att MP är de som är en naturlig samarbetspartner är väl förvisso sant; när man tänker på att vart Socialdemokraterna än vänder sig och vilka vi än samarbetar med så är Miljöpartiet helt okontroversiella att ha med i en koalition. Detta gör dem självklara i en framtida socialdemokratisk regering. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att vi har mycket gemensamt med dem politiskt.
Och att man i nästa mening nedgraderar Vänsterpartiet till att ligga på samma nivå som Centerpartiet är för mig helt obegripligt. Annie Lööfs centerparti är för mig lika långt borta som Neptunus, och med tanke på den fackfientliga politik som C har drivit borde LO ha gett Socialdemokraterna en ordentlig uppläxning över att de ens nämner dem som alternativ. Och att FP nämns är också ett bevis på att partihögkvarteret har glömt bort åt vilket håll det var vi skulle gå.
Det går att diskutera fram och tillbaka hur länge som helst vad som är taktiskt riktigt, vad som har fungerat innan och hur det parlamentariska läget förändras. Men vad som inte förändras är vilken värld vi vill bygga. Jag tror att Stefan Löfven vill bygga en jämlik och rättvis värld där alla människor är fria. Men för att nå dit måste vi driva en stark politik med en tydlig riktning. Jag är helt övertygad om att detta inte kommer att gå om Socialdemokraterna ska samregera med FP eller C. Och för att få majoritet för våra idéer och visioner så måste vi våga definiera vad det är för skillnad på vår framtidsvision och borgarnas framtidsvision. För att kunna göra det måste man kunna skilja på höger och vänster.
Så nu är min fråga, vem av Estelle och Stefan lär sig höger och vänster först?
Carolina Pettersson
