Nora Wurtzel: Vattenbrist fick mig att känna klimatkrisens näve runt strupen

Jag är just hemkommen från en festival i en region i Portugal hårt drabbad av torka. Den stad som ligger närmast festivalområdet är liten vilket medför en rad problem, bland annat när det kommer till vattenförsörjningen.

För när jag och drygt 40 000 andra festivalbesökare samlas utgör vi en stor påverkan på det lokala vattennätet, som är byggt för att klara av regionens cirka 10 000 invånare.

När jag var där sist, 2022, var 99,4 % av Portugal drabbat av torka. Under de hetaste timmarna av dagen, när temperaturen närmade sig femtio grader i skuggan, slutade vattnet komma ur kranarna. De törstiga köerna ringlade sig allt längre och känslan var panikartad. Vattnet var slut. Klimatkrisens hårda näve kändes runt strupen.

Den paniken har satt sina spår i mig, även om det bara rörde sig om några timmar under ett fåtal dagar. Den känslan har fått mig att uppskatta vårt svenska kranvatten på ett helt nytt plan.

Väl hemkommen från årets resa möts jag av nyheten att näringslivets tankesmedja Timbro, via Hanna Stenegren, skrivit i DN om hur lösningen på vattenbristen är att avreglera marknaden. Man vill låta kommuner ta ut högre priser när det råder vattenbrist.

Att Timbro använder kommersialisering och ökat spelrum för marknadskrafterna som ett trubbigt multiverktyg är inget nytt. Men det gör inte förslaget mindre korkat.

För som Arena idés Lisa Pelling påtalar i en replik i DN (22/7) kan prismekanismer vara effektiva, men ojämlika. Hon har helt rätt i att lösningen måste göra det dyrare för de som slösar, som vattnar gräsmattan eller fyller poolen. Ingen ska helt enkelt behöva bortprioritera dricksvatten av ekonomiska skäl.

Även Pär Dalhielm, VD för Svenskt vatten, är inne på samma spår när han intervjuas i Dagens ETC. Han menar att det inte räcker att sätta sin tilltro till marknaden och påtalar att vatten och sanitet är mänskliga rättigheter enligt FN. Han fortsätter: ”Med Timbros lösning skulle hushåll med svag ekonomi drabbas hårt”. Vattnet skulle med Timbros förslag kunna bli en klassfråga. 

På årets festival gick det bättre med vattnet. Det fanns dricksvatten i kranarna hela dagarna och jag gick aldrig törstig. Men paniken från 2022 sitter kvar i bakhuvudet.

Att vattnet inte tog slut i år beror delvis på att arrangörerna faktiskt satsat på sitt hållbarhetsarbete. Alla ska hushålla, ingen ska slösa. Det är lika för alla, och du kan inte köpa dig fri.

Visst, det är bitvis bökigt att ställa om till att leva på knappare resurser än vad man som svensk är van vid. Det är lite ovant att hushålla, men det går. Särskilt när man i realtid sett vattnet sina. 

Portugals utmaningar när det kommer till vattenförsörjningen är långt större än de svenska. Men man börjar även här hemma se problemen hopas. Det talas om en underhållsskuld likt den vid järnvägen. Det behövs investeringar och långsiktig politik.

Som individer är vi många som är redo att dra vårt strå till stacken. Som inte vattnar gräsmattor eller fyller pooler. Som pliktskyldigt duschar kortare och diskar i balja och vädrar i stället för att tvätta.

Men som Berit Arheimer, professor i hydrologi vid SMHI:s forskningsenhet, påtalar till Dagens ETC, står den privata vattenanvändningen bara för ca 25 procent. Detta samtidigt som industrin står för hela 60 procent, utan att betala för sig.  

Det är uppenbart att Timbros lösningar inte duger. Vi behöver en jämlik och rättvis vattenpolitik som inte tvingar de redan utsatta att betala för kapitalets kris. För vatten är trots allt en mänsklig rättighet.