Men ni får inte gå, då kommer jag inte klara det här, hör jag mig själv säga med en röst fylld av desperation. Jag som alltid brukar vara så väluppfostrad och hövlig, försiktig med att begära saker. Jag vet inte exakt vad klockan är men jag tror den är runt 07.00.

Jag sitter i ett av BB Stockholms förlossningsrum och krystar. Det har jag gjort de senaste två timmarna och innan dess haft aktiva värkar i kanske tio timmar. Och nu är det dags för de två barnmorskorna att gå av sitt nattpass och de nya ska ta vid.

När de med sina röster som jag har lärt mig att lita på säger att de lovar att vara kvar kämpar jag på. 45 minuter senare är mitt barn ute. Mina ögon är fulla av tårar när jag tackar och säger hejdå. De ska få åka hem till en välförtjänt vila efter en vanlig dag på jobbet.

Med de nya barnmorskorna på plats börjar vi småprata, om min förlossning, om deras arbete. Och de säger att de har världens bästa jobb. Jag minns det så väl från min första förlossning. Då var det några andra barnmorskor som stod och sa att de hade världens bästa jobb.

Ändå är förlossningsvården i Sverige i kris. Förutom att lönerna är låga, som inom så många kvinnodominerade vårdyrken, så har det också blivit mer och mer stressigt. Sveriges Radios program Kaliber berättade i ett program att åtta barn dött under förlossningen de senaste åren. Brist på personal och platser tros vara en bidragande orsak. Idag kan en och samma barnmorska vara ansvarig för tre kvinnor i fullt värkarbete (be till gudarna att de inte föder samtidigt) trots att all forskning visar att en närvarande barnmorska under det aktiva värkarbetet minskar risken för komplikationer och skador.

Och även om det är så att en förlossning i den första världen innefattar väldigt mycket maskiner och kablar – som kollar hjärtljud på bebisen, som kontrollerar värkar, som ger värkstimulerande dropp, lustgas och annat – så är det ändå den mänskliga handen som är helt avgörande. Barnmorskorna här hjälper liv att födas fram på samma sätt som i länder där barn föds utan en endaste apparat i rummet.

När jag rullar ut från BB med min nyfödda son i famnen är det sista jag ser en liten A4-affisch om barnmorskeuppropet upptejpad i hissen. Den vittnar om att det finns sådana som anser att de som har världens bästa jobb inte ska ha världens bästa förutsättningar för att klara av det. Att de styrande landstingspolitikerna i Stockholm inte kan tänka sig att höja skatten trots att huvudstadens befolkning fått miljarder i skattesänkningar de senaste åren, är inget annat än en skandal.

Ändå tänker jag att min största oro inför nästa år inte är att Alliansen vinner valet. Det är att det blir en ny regering som inte ändrar politiken.