När är det nog? I år har 50 gånger fler migranter drunknat i Medelhavet än under motsvarande period förra året.

Nytt krismöte mellan EU:s medlemsländer, nytt flöde av medkännande uttalanden från den rika världens politiker. Men alltid reservationer. ”Migration är ett komplext tema och att sätta en tydlig agenda kräver sin tid”, förklarar EU-kommissionens talesperson Natasha Bertaud. Vilket betyder... ja, ingenting alls.

Fler än 700 döda, kanske uppemot 900, möjligen ännu fler. Och ändå är unionen passiv, frustrerande paralytisk. Eller plågsamt konsekvent. Fortsatt gäller prioritering: kontroll och utestängning framför livräddande insatser, framför en migrationspolicy som låter människor närma sig Europa på annat sätt än i smugglarnas läckande kistor.

Så var dras gränsen? Hur många ska drunkna? Som vanligt ser vi inte själva katastrofen, medierna anländer senare och kan bara dokumentera följderna. Men vi måste föreställa oss. Att ett 50-tal av de förlista var barn, enligt vittnesuppgifter. Att hundratals människor hade låsts in under däck av smugglarna. Paniken, kölden, att vara totalt utelämnad. Allt detta måste vi föreställa oss, eftersom alla vi EU-medborgare är en del av problemet.

”En massgrav håller på att uppstå i Medelhavet och orsaken är den europeiska politiken. Tusentals desperata människor flyr kriser och krig men Europa har valt att stänga sina gränser. Människor som söker skydd är därför tvungna att riskera sina liv och dö ute till havs”, säger Loris De Filippi på Läkare utan gränser i Italien, och fortsätter:

”Det finns ingen tid att förlora. Dessa liv måste räddas nu.”

Ja, orsaken är politiken.

Hur unionen använder Medelhavet och sina sydliga medlemsländer som en dödlig buffert gentemot de hundratusentals människor som flyr undan krig och/eller fattigdom.

Hur unionen har stängt sina gränser, fullt medveten om vad det kommer att leda till.

I moraliskt hänseende kan det bara jämställas med ett sanktionerat folkmord. Ett cyniskt beslut att överge de fördrivna och menlösa som befinner sig bortom den yttre gränsen. Unionen utdömer straff, vågorna genomför det.

Europas politiker kommer inte att ändra sig förrän de utsätts för ett tryck. Idag bottnar deras feghet i en uppfattning att samhällsekonomin skulle kollapsa under migranternas tryck – ej korrekt, vilket Dagens ETC visat genom bilagan om invandring – och att väljarna på en allt mer intolerant kontinent genast skulle rösta bort den som ens andas om mer humanism och mer generositet.

500 miljoner EU-medborgare har ett kollektivt ansvar.

Till sist handlar det om Europas människosyn.