Det är nu två år sedan IS besegrades. De fundamentalister som styrde och deltog i förtryck och dödande ska ställas inför rätta. Likt alla andra europeiska stater har Sverige ansvar för att hantera de svenska medborgare som reste ner och begick brott. Men också för andra svenska medborgare i lägren. De som med eller mot sin vilja hamnade i Raqqah och de som medvetet eller omedvetet bidrog till att understödja terrorledarnas vision.

I lägren finns bland annat ett 30-tal svenska barn. Barn som av sina vårdnadshavarna förts från Sverige till den då farligaste platsen i världen, rakt in i kriget och det förtryckande IS.

Det är för mig helt obegripligt att det inte är ett ärende för socialtjänsten. Barn har egna rättigheter som är till för att skydda varje enskilt barn, oaktat hur galna föräldrarnas påhitt är. Och om mammor inte kan skydda sina barn för att de lever i en destruktiv patriarkal struktur har de också rätt till stöd enligt svensk lag, precis som vilken annan kvinna som lever med en man som förtrycker.

Problemet är att de inte är på svensk mark. Kommunens socialkontor når inte till Raqqah för att tillgodose barnens rätt till en trygg uppväxt. Genom att inte sluta ett avtal med det kurdiska självstyret om att ta hem barnen förvägrar vi dem deras rättigheter som medborgare i Sverige.

Att få hem dessa barn till en trygg och säker uppväxt är helt avgörande för deras framtid. Det borde stå högst upp på den politiska dagordningen. Eller så här: Att få hem dessa barn är både rätt i sig och ett steg i rätt riktning för det som numera står högst då dagordningen – motverka segregation.

För ärligt talat, minskad invandring, som verkar vara den enda idén, har mycket lite med integration att göra. Sedan vi ställde om och ströp invandringen 2015 har ju inte direkt integrationen blivit bättre. För att bryta utanförskap och segregation krävs jobb, bra skolor, aktiv bostadspolitik och en massiv satsning på att utrota ekonomisk ojämlikhet.

Det tar längre tid och det kostar mer, men det är bevisat de enda långsiktigt hållbara sättet att bygga ihop ett samhälle, bryta segregationen och öka friheten för alla oss som bor här.

Dessutom är slutenhet helt förödande för ett samhälle som vill utvecklas och begränsad asylrätt när fler än någonsin tvingas fly är ett egoistiskt baklängestänk, men det är en annan fråga.

Att inte ta ansvar för de svenska barn som år efter år tvingas leva i läger i norra Syrien är helt oacceptabelt ur ett barnrättsperspektiv, men det skapar också grogrund för radikalisering och misstro mot det svenska samhället. Raka motsatsen till integration. Alla barn har samma rätt att leva ett tryggt liv i sitt hemland, även de barn vars föräldrar fört bort dem till ett krig.

De här barnen, som redan är svikna av vuxenvärlden, har rätt att kräva att vi nu tar ansvar. Alla barn är allas ansvar. Det enda rimliga och riktiga är att vi gör allt som står i vår makt för att få hem barnen och ge dem det stöd som krävs för ett gott liv.