Det finns en sotig rektangel i asfalten nere vid busshållplatsen. Här stod förut ett hus, med kiosk och toalett och väntrum för de pendlare som åker länsbussarna. Men nu är huset borta. Det brann ner för sju år sedan. Kommer det att byggas nytt? ”Inte under min livstid”, fnyser en äldre man som inte har vant sig vid tanken på att en dragig kur ska skydda resenärer från Östersjöns kyliga utandningar.
Hallstavik – tätort i Norrtälje kommun, färre än 5 000 invånare – är ännu ett av dessa svenska samhällen i djup, tilltagande kris. Allt kretsar kring pappersbruket, hur många som ska tvingas gå nästa gång, hur det kommer att slå mot service och välfärd. Stänger någon av de tre matbutikerna? Blir banken kvar? Mäklaren? Vem flyttar, vem stannar?
Många har sommarställen här, Roslagen är vackert, erbjuder både bräckta bad och fiske efter gädda och abborre. Min familj har stuga nära Hallstavik. Knappt en timme från Uppsala, inte ens två från Stockholm. Sommargästens perspektiv. Men det är uppenbart att något händer, det märks från år till år, ett slags smygande förfall. Som om den lilla staden är på väg att ge upp.
I senaste valet till Europarlamentet fick Sverigedemokraterna drygt 18 procent i Hallstavik och blev näst största parti, efter Socialdemokraterna.
På torget, utanför Folkets hus, var ingen förvånad.
– Vi har så ont om jobb här, ändå kommer det invandrare.
– Svenskarna måste gå först.
– De andra partierna har fått sin chans. Jag litar inte på sossarna längre.
Ingen jag talade med skämdes för sin SD-röst. Ingen ville heller kännas vid rasism. Gärna hjälpa människor på flykt, men först hjälpa Sveriges utsatta, de sjuka och arbetslösa och gamla. Prioriteringar.
En kvinna pekade mot bänken där A-lagarna bänkat sig.
– Alla var på bruket tidigare, de jobbade hårt och betalade skatt. Men nu betyder det ingenting. Politikerna hoppas väl att de ska supa ihjäl sig så snabbt som möjligt så att de inte kostar pengar. Fy fan!
Sedan kom hösten, ett nytt val. Jag följde särskilt Hallstavik – och SD. Partiet rusade i riksdagsvalet, från drygt sex procent till 20–22 procent (beroende på distrikt). Näst störst. Dessutom 15–17 procent i kommunvalet och 16–17 procent i landstingsvalet.
– Jag tror till 100 procent att de som röstat på oss är oroliga över vad som ska hända med välfärden och hur det ska drabba dem, jublade kommunens SD-ordförande till lokaltidningen.
Sveriges riksdag och kommuner och landsting har ett kraftigt växande parti som i allt väsentligt måste benämnas rasistiskt. Den saken förändras inte av parlamentarisk framgång. Lika lite upphör Moderaterna att vara ett borgerligt parti om det skulle få 40 procent istället för drygt 20.
Men hur förhålla sig till de nästan 800 000 väljare som röstade på SD? Som alltså gav sitt förtroende – och missnöje – till ett rasistiskt parti. Jag tror att det är klokt att inte per automatik jämställa parti och väljare. Jag kan inte se hur det leder vidare till något konstruktivt att konstatera: En av fem i Hallstavik är fullblodsrasist, bortom all räddning. Men lika trubbigt är det att separera parti och väljare: En röst på SD handlar inte alls om främlingsfientlighet, utan om klyfta mellan politiker och folk, mellan stad och landsbygd, mellan retorik och verklighet.
Jag hoppas att du läste Kawa Zolfagarys krönika, där han opponerar sig mot att opinionsbildare förneka rasism som skäl till att folk röstar på SD:
”Det är som att påstå att Miljöpartiets väljare inte skulle veta att partiets främsta fråga är klimatet. Ett av skälen till att man har den synen på SD-väljarna är att man tror att de är obildade lantisar som helt enkelt inte vet bättre.”
Jag hoppas att också att du läste analysen av Lars Ahnland, som i landets samtliga kommuner granskat förhållandet mellan arbetslöshet och andelen SD-röster. Invandringen i en kommun har inget samband med hur många som röstar på SD. Hög arbetslöshet samt låg utbildningsnivå är viktigare faktorer.
Partiet för rasister? Partiet för dem som lämnats på efterkälken? Sanningen finns någonstans mellan de två punkterna, inbillar jag mig. Dagens ETC kommer att söka efter den i tidningens fortsatta journalistik.
