När partier lanserar förslag av typen ovan, som det senaste året regnat från flertalet av riksdagens parter, finns det en fråga journalister nästan aldrig ställer.

Vad kostar det?

Kommer partier i stället med förslag och satsningar på välfärd till funktionshindrade, sjuka, arbetslösa, födande, kollektivtrafikanter, skolbarn, pensionärer, förskolebarn, arbetslösa eller nyanlända, då redovisas noggrant kostnaderna, både av politikerna själva (”vi satsar så här mycket”), media (”satsningen kommer att kosta…”), och politiska meningsmotståndare (”oansvarigt, för dyrt!”).  När man diskuterar samhällets stöd är kostnaderna alltid högintressanta.

Aldrig en debatt om LSS som glömmer bort prislappen.
När det gäller ”hårdare tag”-frågorna är det märkligt tyst kring vad saker och ting kostar. Det är som att repression vore gratis.

Men ett tiggeriförbud ska ju upprätthållas av någon, tiggeriet ska beivras av någon och böterna administreras. De ökade inre utlänningskontroller ska utföras av någon och de senaste årens höjda straff har redan börjat pressa Kriminalvården, som måste byggas ut. Och till det behövs förstås pengar.

Vad kommer egentligen Socialdemokraternas senaste järnnäve i migrationspolitiken att kosta? Inget parti har invänt att det här faktiskt kommer att kunna bli ganska dyrt. Visst kostar ett generöst flyktingmottagande, men en stenhård flyktingpolitik kostar också.

Fler ska sättas i förvar, säger de. En förvarsplats kostar 3 644 kronor per dygn. Ett stort antal förvarsplatser behöver byggas om detta ska bli verklighet. Hur mycket pengar kommer läggas på det?

Uppehållstillstånd ska enligt Socialdemokraternas förslag fortsätta att i regel vara tillfälliga, vad kostar det att återkommande göra om alla asylprocesser när de tillfälliga uppehållstillstånden har gått ut? Vad kostar tvångsavvisningarna, som med det här förslaget antagligen kommer att bli fler?

Då har vi inte ens pratat om de samhällsekonomiska konsekvenserna av denna politik. Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder. Den demografiska situationen har i flera rapporter slagits fast vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt kommer rapporter, från bland annat IMF, om hur flyktingmottagandet bidragit positivt till tillväxten. Men för Sverige är det fel sorts tillväxt.

Tendensen att utelämna prislappen när det gäller hårdare tag-frågor, syns även på andra håll än flyktingpolitiken, som till exempel när man pratar straffskärpningar. Det är just nu fullt på landets häkten. Trots att det under året tillkommit 250 nya häktesplatser, det vill säga en ökning på tio procent, kommer nya att behöva byggas. Det visar att straffskärpningarna har fått effekt säger Morgan Johansson (S). Vad det hela har kostat diskuteras varken nu eller tidigare, då när straffskärpningarna debatterades. Straff får alltid kosta, det är så självklart att vi inte ens behöver veta hur mycket.

Vad skulle Liberalernas nyligen avdammade förslag om språktester kosta att genomföra? Ett typiskt förslag som lanseras utan prislapp. Ingen vet, för ingen har räknat på det. Inte ens motståndarna till förslaget. Kritikerna positionerar sig i stället mot hårdare tag-politik och kommer med humanistiska argument. Det kan förstås vara vettigt, men det förstärker samtidigt bilden av att hårdare tag inte kostar något.

Det här är inte en så liten del av vad borgerlig hegemoni innebär. Välfärd ses aldrig som en investering och ett samhälleligt värde enligt det här synsättet. Det är bara ett svart hål där människors surt förvärvade slantar försvinner i form av skatt. Kontroll, förbud och repression däremot har vi alltid råd med. Jag skulle önska att den självklarheten i stället rådde på helt andra områden, som LSS, förlossningsvård inom vettigt avstånd utanför storstäderna, eller en rimlig arbetsmiljö inom förskolorna.