Ledare: Varför har vi svikit Syrien?

Fyra år har gått sedan det folkliga ­upproret i Syrien började, fyra miljoner människor har blivit flyktingar.

Tänk att du bor i Stockholm men måste fly och gömma dig i Norrlands skogar. Inte i en månad eller två utan i fyra års tid. Du väntar på matleveranser som inte kommer. Ditt hem är jämnat med marken, likaså din arbetsplats, ditt barns dagis, alla de små gator och genvägar du brukar gå på. Du vet inte när du kommer tillbaka eller till vad. 220 000 människor har dött, många fler skadade, en del av dina vänner. Det hela började med en protest mot den diktatoriska regimen som styrt Sverige i ca 40 år. Du drömmer om en socialistisk revolution, men först vet du att du måste förbi diktaturen så att arbetarklassen kan organisera sig, kunna forma kraven efter decennier av syrebrist. Regimen slår ned protesterna blodigt. Plötsligt kommer det fundamentalistiska rebellgrupper. De demokratiska rebellerna och det vanliga folkets motstånd blir allt mer pressat. Du och dina vänner måste slåss på två håll. När du som mest behöver stödet, börjar solidariteten svika. Folk i Syrien eller Palestina säger, men de där svenskarna, vad vill de egentligen? Eftersom du och dina landsmänniskor inte har möjlighet att vifta med röd fana, organisera feministiska smågrupper, strejka, tror vänstern i länderna omkring dig att du inte finns och att ditt uppror inte är värt att stödjas.