Ledare. Andreas Gustavsson.

2018-01-26 11:53

Varför är Hakelius rädd för muslimer?

"Sådana här undersökningar kan piska upp opinion, varnar Hakelius – som sedan själv låter piskan vina."

Blunda inte för prognosen om muslimer, skriver Johan Hakelius i magasinet Fokus. Ja, men då öppnar vi väl ögonen och tittar på den där prognosen han hänvisar till. Den kommer från Pew research och utgår från tre olika scenarion. I den första slutar EU-länderna (plus Norge och Schweiz) genast och permanent ta emot invandrare. Vilket ändå betyder att den muslimska populationen ökar från 4,9 till 7,4 procent – år 2050 – givet att den delen av befolkningen är yngre och föder fler barn. I den andra räknar institutet med ”normal” invandring. Då landar prognosen på 11,2 procent. I den tredje är invandringen lika stor som 2014–2015: 14 procent.

”Det här är just den typ av undersökning som svenska medier avskyr”, hävdar Hakelius, lagom vagt alluderande en föreställning att medier styrs av agendan att skydda mångkultur till varje pris, och därmed att förtiga negativa konsekvenser av invandring, särskilt muslimsk invandring.

Alla prognoser av det här slaget är missvisande, skriver Hakelius – som sedan ägnar en hel artikel åt att torgföra att seriösa medier absolut måste redovisa dem. Varför? Javisst, det handlar om åsiktskorridoren:

”Journalister våndas när de tänker på risken att information av det här slaget missbrukas. De ser som sin uppgift att, likt gamla tiders präster, se till att församlingen inte hamnar på irrvägar. Och dessutom är de angelägna om att själva inte kunna skyllas för att ha lett församlingen fel.”

Sådana här undersökningar kan piska upp opinion, varnar Hakelius – som sedan låter piskan vina. Men så smeksamt att den knappt känns. Annat än som en olustig ilning. Vad händer om nya flyktingströmmar pressar upp den muslimska populationen i Sverige till 4,5 miljoner. 30 procent! Det är tredje scenariot. Komplett osannolikt.

Men viktigt att redovisa, enligt Hakelius:

”Visa lite tilltro till sakargument och diskussion. Det finns alltid folk som inte vill tänka eller ta argument, men de blir inte färre av att man själv inte vill tänka eller se problem.”

Diskussionen är relevant. Men förljugen när den initieras av Hakelius, som – grötmyndigt mediekritisk – rusar visare till sin egentliga slutdestination:

”Så vad kan problemet vara med en växande andel muslimer i Europa och Sverige?”

Nej, muslimer är inte en homogen grupp. Det medger Hakelius. Han är inte beredd att dra några slutsatser om hur samhället skulle påverkas av fler muslimer.

Men:

”Däremot är det inte poänglöst att oroa sig för att de militanta och anti-sekulära strömningarna inom islam, är de som under de senaste åren verkar ha starkast växtkraft. Eller för att myndigheter och tongivande opinionsbildare i väst, ofta av missriktad välvilja, understödjer de militanta och antivästliga inriktningarna inom islam, genom att till exempel erkänna företrädare av den sortens rörelser som talespersoner för muslimer i allmänhet.”

Men. Men. Men.

Det här är frågor som vi aldrig kommer undan, konstaterar Hakelius.

Uppenbarligen inte.

Övertygelsen om att det sker en islamisering av Europa tar sig många skepnader. ”I Malmö har det gått så långt att det vanligaste namnet för nyfödda pojkar är Muhammed”, sa Jimmie Åkesson redan 2010. Det stämde inte då, det stämmer inte nu. Men myten om Eurabien är stark, att vi målmedvetet invaderas av en fientlig kultur som vill utplåna västerländska värderingar och vårt demokratiska system.

Den förfäktas inte bara av den extrema counterjihadrörelsen, utan mer subtilt även av borgerliga opinionsbildare. Allt oftare kopplat till sexuella övergrepp.

Som när Fredrik Kärrholm på Svenska Dagbladet skriver att ”Sverige fått en onormal könsobalans, till följd av att majoriteten asylsökande är unga män”, samt att det ”förmodligen finns en koppling till kultur och kvinnosyn”, för att till sist: ”Ansvarsfulla föräldrar gör således klokt i att upplysa sina döttrar om verklighetens realiteter. Det nya Sverige fordrar större försiktighet.”

Förmodligen…

Som att Hakelius tycker att det verkar som om perverterad islamism är mer expansiv än alla andra och sunda tolkningar av islam.

Som att han påstår att opinionsbildare ställer sig bakom militanta och antivästliga inriktningar i islam.

Källa på det, tack.

Hakelius är inte ute efter att upplysa medier om deras tillkortakommanden. Han befinner sig i en annan salong. Det börjar bli trångt där. Vissa bearbetar svensk allmänhet, andra propagerar utomlands för att Sverige är helvetet på jorden. Vissa är fullt utvecklade högerextremister (Katarina Janouch), andra riksdagsledamöter (Hanif Bali) eller debattörer som finansieras av näringslivet (Paulina Neuding).

Gemensamt för dem alla är att de aldrig ens viskar ”muslimer” utan att det kommer med en cementerad problemformulering. Islam är terrorismens, misogynins, hedersförtryckets och teokratins urkund. Islam är hotet mot Europa.

Det gäller även Hakelius.

Trots att han försiktigt balanserar över bråddjupet där de värsta formerna av islamofobi tumlar runt.

Jag undrar vad han ser framför sig?

Kanske ett scenario om smygande maktövertagande – lika osannolikt som Pew research ytterlighetsprognos – ungefär som det författaren Michel Houellebecqs leker med i sin roman ”Underkastelse”, där franska etablissemanget slår knut på sig för att stoppa ett främlingsfientligt parti vilket slutar med att landet istället får en president från Muslimska brödraskapet, som därefter utan motstånd kan avveckla frihet, jämlikhet och broderskap.  

Jag vet inte.

Jag vet inte om Hakelius själv vet.

Det finns många problem med antagandet att ju fler muslimer, desto fler problem. Ett av dem är att det skymmer faktiska problem som dessa debattörer gärna använder sig av. Hur ska vi stoppa hedersförtryck? Hur ska vi få ner antalet våldtäkter och andra sexuella övergrepp? Hur ska vi formulera en integrationspolitik som värnar både individ och samhälle?

Om svaret, oavsett fråga, alltid är ”muslimer”… Följt av ingenting alls. Då blir det svårt. För att inte säga omöjligt.