Det finns inga säkra belägg på varifrån melodin härstammar, sannolikt är det en gammal folkmelodi, men det är texten som borrar sig in i medvetandet där enstaka rader och ord i sig själva tycks rymma en kollektivt omfattad naturmystik: ”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor.” Minst tre filmtitlar ryms bara i de där versraderna, en idiotisk krigs/katastroffilm, en Bo Widerberg-film och en annan av Alf Sjöberg.

Den ursprungliga psalmtexten författades av Israel Kolmodin, en kyrkoman på Gotland, och kom med i psalmboken på 1690-talet. På Kolmodins tid fanns det nog inte många i Sverige som ens upplevde sig som svenskar, förutom kung och överhet. De som levde i det som då utgjorde Sverige uppfattade sig som tillhörande en by eller en stad i det nuvarande Sverige, Finland eller Baltikum.  

På nationaldagen höll jag tal i Dala-Floda och kom då in på ”Den blomstertid som kommer”. I en av traktens byar finns nämligen en liten vägstump som heter Kolmodins väg. Jag sa i mitt tal att det väl knappast kunde ha att med självaste Israel Kolmodin att göra – varvid en röst omedelbart höjdes från kyrkokören som stod parkerad bakom mig: Jo, det har det visst! Kolmodins ättlingar bor på den vägen! Efter mitt tal kom en ung kvinna fram till mig och meddelade att hennes anfader hette Israel Kolmodin.

Gripen stod jag där i det höga ängsgräset. Men av vad? Kanske av ett minne, större än mig själv. Jag sveptes in i den kollektiva tiden.

Kolmodins text är ingen högstämd hyllning till nationen. Den bär snarare på ett kollektivt trauma; genom den siktas en svårt lidande bondebefolkning och oräkneliga döda. Psalmen skrevs under det 1690-tal då vädergudarna inte var nådiga. En lång rad år av torka, missväxt, hårda vintrar, tidig frost och dessutom krig orsakade fruktansvärda hungerkatastrofer i Sverige, Norge och än mer i Finland och Baltikum. Landsbygdsbefolkningen drog ibland in till städerna i hopp om lindring och såväl i Stockholm som Helsingfors var gatorna fulla av tiggare och döende. Den blomstertid nu kommer bär på ett folkligt minne av svält och uttrycker ett hopp om att bättre tider ska komma.

Idag läser jag psalmen som ett slags klimatbön, särskilt med förra sommarens torka och bränder i åtanke:   

Välsigna årets gröda

Och vattna du vårt land.

Giv oss nödtorftig föda,

Välsigna sjö och strand.

Av himlen drype fetma,

Bespisande vår jord,

Och flöde nådens sötma

Till oss av livets ord.

Jag är socialist. Det är min viktigaste identitet och den är universell. Men jag är inte rädd för att kalla mig svensk och jag har heller inte något emot de rituella ögonblick som infaller så tätt under juni månad. Jag tror att medborgarna i ett land på ett eller annat sätt måste känna något för sitt land, ja tycka om det, för att samhällslivet alls ska fungera. Det absurda i dag är ju att det är svenska höger­nationalister som klagar allra mest på Sverige, medan sådana som jag tycker att landet fungerar hyggligt, trots de djupnande klyftor som vi måste göra något åt innan det är för sent.

På midsommarafton for vi med vänner upp till en av Dalarnas fäbodar, Bastberget. För hundra år sedan var det den största i Skandinavien. Fäbodar känns svenska, trots att det bara var norrut i Sverige som fäbodbruk bedrevs och vallflickorna som slet däruppe upplevde sig knappast som nationens fanbärare. Numera är många av byggnaderna målade i falurött istället för den naturliga timmergråa uppsyn de från början hade. Men varken grått eller falurött är några nationella färger.

Kulturarvet är alltid politiskt laddat. För några år sedan försökte Sverigedemokraterna kidnappa min favoritpoet Dan Andersson. Ett ovanligt korkat påhitt, eftersom denne Finnmarksson till och med drev med sin tids nationalromantik. Särskilt roligt var det att meddela högernationalisterna att Dan Andersson under sina sista år närmade sig islam.

Men just Dala-Floda har kvar en del urgamla traditioner som högernationalister idag gärna vill lägga beslag på. En sådan är de så kallade valborrarna. Barn och vuxna har sedan medeltiden på Valborg burit skräckinjagande masker och traditionen lever. Första gången jag stirrade in i ett sådant hemtillverkat monsteransikte hoppade jag högt av förskräckelse. Valborrarna fanns långt före all svenskhet och jag tror att de också kommer att överleva vår tids högernationalism av det enkla skälet att ungar (och även vuxna) tycker det är roligt att klä ut sig.  

Folkliga erfarenheter och djupa traditioner är något mycket större än vad småaktiga högernationalister någonsin kan förstå. De är vindar som inte går att låsa in.