Annie Croona: Var är männen i diskussionen om minskat barnafödande?

I debatten om minskat barnafödande är det inte direkt jämn fördelning i var ansvaret placeras. Visst finns det en logik i att använda termer som födslar per kvinna när det handlar om graviditet och förlossning, men i övrigt: varför pratar vi aldrig om männen? 

Jag har svårt att tänka mig en kvinna i 30-årsåldern som inte fått frågor om barn. Bland män i samma ålder är upplevelserna nog mer blandade. Och även när vi pratar om kroppsliga utmaningar för att kunna skaffa barn är det klart större fokus på kvinnorna.

Gång på gång påpekas att kvinnors fertilitet dalar vid 35 års ålder. Det har moraliserats om kvinnors minskade barnlängtan – utan att man kunnat klargöra att så faktiskt är fallet – och ofta saknas helt avgörande faktorer, som bostad och ekonomi.

Frågan behöver diskuteras i ett större perspektiv.

Det vi däremot inte pratar om är att män numera har svårare att göra kvinnor gravida. Mellan 1973 och 2011 minskade spermiekvaliteten hos män i västvärlden med över 50 procent, och mängden spermier per utlösning har minskat rejält.

Spermiekvaliteten påverkar dels möjligheten att bli gravid, dels graviditetsförloppet och den gravidas hälsa. DNA-skadade spermier kan öka risken för missfall, havandeskapsförgiftning och för tidig födsel. Miljögifter, alkohol och stress är sådant som kan påverka spermiekvaliteten negativt. 

Frågan behöver diskuteras i ett större perspektiv – både vad gäller viljan och vad gäller möjligheterna att skaffa barn. Om politikerna vill öka barnafödandet är lösningen alltså inte att gnälla på kvinnorna, utan att, till exempel, minska miljögifterna, öka bostadsbyggandet och utbilda unga – kanske särskilt männen.