Göran Greider: Vänsterns skriande behov av naturvetenskap

Som barn och tonåring fascinerades jag av allt som rörde naturvetenskap. Mitt rum var överfullt med kemiska preparat och elektroniska komponenter. Jag lödde ihop radioapparater och kastade mig över naturvetenskaplig litteratur. Jag önskade mig alltid ett teleskop för att kunna blicka ut över natthimlen som välvde sig över den utkant av lilla Vingåker där jag växte upp; Andromedagalaxen minns jag som synlig bortom två tallar i skogsbrynet. På gymnasiet gick jag naturvetenskaplig linje och tänkte att jag i framtiden skulle söka till KTH eller något liknande. Men när puberteten och radikalismens Weltschmerz drabbade mig som en asteroid från världsrymden brakade skolgången ihop. Det var knappt jag kom igenom gymnasiet.

Var det naturvetenskapen i sig som fascinerade mig eller var det – paradoxalt nog – den mystik som strålade ut från de fantastiska upptäckterna? Det vet jag inte riktigt. Men under hela mitt liv har jag kastat mig över nyheter som handlat om avgörande naturvetenskapliga upptäckter, i synnerhet om de handlat om fysik, astrofysik eller biologi. På sätt och vis har det nästan blivit som ett slags terapi: Läs om antimateria eller om den kvantmekanik där alla ordinära orsakssammanhang upphävs. Läs om den kosmiska bakgrundsstrålning som dröjer kvar från Big Bang och som göms till och med i bruset från en radioapparat. Ta del i jakten på lösningen på Fermats matematiska gåta eller nya rön om den samarbetande arten Homo Sapiens – och du lämnar denna värld för en stund och känner dig fullkomligt fri.