Sluta vara reaktiva! Tänk och handla! 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För så här är läget: 

Om man ska hårddra det finns det just nu tre huvudkrafter inom västerländsk politik. 

Först har vi teknokraterna. Det vill säga: det gamla etablissemanget. Det kan vara höger eller socialdemokrater; oavsett vilket har de båda anammat den nyliberala ekonomiska vägen. De har röjt vägen för den ohämmade kapitalismen och sett till att genomföra projekt som EU, frihandelsavtal, avreglering av finanser och statlig sektor. Efter 25 år av detta ser vi nu resultatet: kriser, galopperande ojämlikhet, bostadslöshet, arbetslöshet, social oro och motsättningar. 

Detta har banat väg för de två andra krafterna. Nämligen:

Högerpopulismen eller fascismen. Det här är rörelser som kan skilja sig mycket åt sinsemellan, i vissa länder springer de ur ett motstånd mot skatter och lapplisor, i andra länder för de vidare en obruten nazistisk tradition. Vad gäller Trump liknar han mer än något annat Silvio Berlusconi: en kapitalist med yviga gester, rasism, kvinnoförakt, många löften och skryt om vad han lyckats med inom företagsvärlden.

På 30-talet var dessa rörelsers bas vad man kallade den fallande småborgerligheten, som sparkade både nedåt – mot proletariatet – och uppåt, mot storkapitalet. (Läs Guérin, Rosenberg och Trotskij.) Det finns vissa likheter idag. Det är inte de allra fattigaste och heller inte de allra mest besuttna som utgör fascismens bas. Det är människor som har något som de har förlorat eller är rädda för att förlora. De sparkar fortfarande nedåt, mot papperslösa, osäkert anställda och nyanlända, samt uppåt mot vad de kallar ”etablissemanget”. 

Och: Den radikala vänstern. Plötsligt dyker nya partier upp som Podemos och blir näst största parti i Spanien, Jeremy Corbyn blir ledare för Labour mot alla odds – inte bara en utan två gånger medan högerfalangen gnisslar tänderna – vänsterkoalitioner vinner val i Portugal och Grekland, 2012 blev Melanchons nystartade vänsterparti fjärde största i Frankrike och det är på håret att en socialist blir presidentkandidat i USA.

Hade Bernie Sanders blivit demokraternas kandidat istället för Clinton pekade de flesta mätningar på att han hade vunnit. 

Naturligtvis finns stora skillnader mellan länderna, men huvuddragen är ändå dessa. Säg då att vi hamnar i en situation där högerpopulismen skördar framgångar. Vilken väg ska då alla socialister välja? 

En del väljer att plötsligt älska etablissemanget. Rätt vad det är har de tagit tillbaka imperialismen och hela paketet. De går ut i strid för Hillary Clinton, EU och Birgitta Ohlsson (Liberalerna) på köpet. Eftersom Clinton i alla fall är bättre än Trump, tänker de, så får man väl förlåta Irakkriget. Eller kommer på att i ljuset av vissa Brexit-anhängares rasism ser EU inte så dåligt ut i alla fall – hellre teknokrater än fascister, och är inte liberalerna i alla fall på den goda sidan? (Det verkar till och med som om vissa håller på att bli nostalgiska efter FREDRIK REINFELDT! Herregud!) 

Detta är ett felsteg som leder rakt ner i avgrunden. För vad som sker nu är att hela den nyliberala kapitalismen har kommit till en punkt där den håller på att rämna sönder och det går inte att dra tiden tillbaka. Det är inte vi som ska hålla ihop den. Vi kommer inte kunna det, därför att det är krafter större än oss, och vi kommer att förlora på köpet.

Det går inte att önska sig tillbaka till 2003 då alla tyckte samma sak. Visst ser gårdagens kapitalism ofta humanare ut än dagens – det är precis så den fungerar. Vi kan inte få ett rullande hjul att stå still i nedförsbacke. 

Den som väljer teknokraterna för att motverka höger-populismen ser inte att det är på grund av teknokraterna som vi fått högerpopulismen. EU är orsaken till Brexit. Clinton är orsaken till Trump (möjligtvis inte Hillary, men Bill). Trojkan är orsaken till Gyllene gryning. Man kan inte motarbeta en konsekvens med att omfamna orsaken till den. Vad du säger om du väljer etablissemanget är: ”Jag har det ganska bra som det är.” Och då säger mängder av människor: ”Du och jag har inget gemensamt.”

Andra väljer att omfamna fascisterna. Inte så många, måste sägas, men det finns en del, främst maoister, som börjar tala väl om SD. Det här är ett misstag som en del socialister gjorde på 30-talet också, läs Håkan Blomqvists bok om Nils Flyg.De resonerar som så att, ja SD och Marine Le Pen är ändå folkliga, ”folk tycker ju så här” och de har en del bra åsikter. Allt sker under förevändning att ”föra dialog” eller ”lyssna” vilket alltid låter fint, det är bara det att ingen lyssnar tillbaka! 

Det handlar om ett ensidigt givande, inte om någon dialog, och det enda som händer är att du dras åt höger och släpper lös en kraft du inte kommer kunna kontrollera och som kommer att förgöra dig. Fascisterna förs inte en enda centimeter åt vänster. 

Det här är inte socialism, det är opportunism. Att säga att ”folk tycker så här” är att identifiera småborgarna med folket, därför att de 20 procent av befolkningen som har det sämst tycker inte så här. Dessutom för högerpopulisterna en politik som inte gör något bättre i samhället, utan bara tjänar kapitalet, trampar nedåt och ökar klyftorna. 

Nej, om du är vänster måste du vara just det, inget annat. Om inte du vågar tro på din egen väg, vem ska då göra det? Tänk dig ett företag som uppmanar folk att köpa konkurrenternas produkt, det säger sig själv att det företaget har ingen framtid.

Det bästa med nutiden är att konsensus är brutet. Vi behöver inte vara rädda för borgerligheten längre. Vi behöver inte gå runt och bara ”förlåt, förlåt, jag ville bara ha lite jämlikhet här, om det går för sig”. Nu är tiden då man kan säga vad som helst. Det gäller dig också, så klipp bort håren på tungan!