Den 30 juni fick jag ett meddelande om nya löner för riksrevisorn och riksrevisionsdirektören. Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorn har beslutat om höjda löner, stod det. Riksrevisorn får 173 900 i månadslön från och med den 1 juli och riksrevisionsdirektören får 133 000 i månaden. I förhållande till nuvarande löner är det en höjning med cirka 2,3 procent. De håller sig inom ”märket” alltså.

Så varför blir jag upprörd? Är det för att det verkar orättvist att riksrevisorn har så mycket mer, nästan 41 000 i månaden, än riks­revisionsdirektören?

Nej, det är storleken på lönerna över­huvudtaget som gör mig upprörd. Hur kan vi ha ett lönesystem som tillåter detta? Det är ju enorma skillnader vi talar om!

Enligt SCB var den totala medellönen 36 100 kronor månaden i Sverige år 2020. För kvinnor var den 34 200 kronor och för män 37 900 kronor.  De här tusenlapparna varje månad sätter sig i alla socialförsäkringssystem och totalt, under ett helt arbetsliv, blir det en skillnad som brutalt visar sig i pensionen. Medellönerna ovan är bruttolöner, det vill säga månadslöner före skatt, och deltidslöner är uppräknade till heltid. Många får alltså mindre.

Medellönen är summan av alla löner i en viss grupp dividerat med antalet personer i gruppen. Skillnaderna i medellönerna, det vill säga genomsnittslönerna, för olika yrken på arbetsmarknaden är stora. Högre chefer inom bank, finans och försäkring har den högsta medellönen. Gruppen med den lägsta medel­lönen är hemservicepersonal. Allt enligt SCB.

Jag kollar statistiken igen, håller mig till den offentliga/gemensamma sektorn och ser följande: en general-, landstings- och/eller kommundirektör har i snitt 95 500 kronor i månadslön. En barnskötare har 24 700. En förskollärare cirka 32 000, en chef på samma arbetsplatsfår runt 45 000. En barnmorska har 42 000 i månaden, en undersköterska har runt 28 000 (heltid alltså), en grundutbildad sjuksköterska har runt 38 000. Är du intensivvårdssjuksköterska kommer du upp i nästan 44 000 kronor i månaden. En grundskollärare har 36 000 och en polis drygt 36 000.

Slutsats – de yrken som är helt grundläggande i samhällsbygget, förutsatt att vi nu talar om ett samhälle byggt på solidaritet, jämställdhet och jämlikhet, något som ändå väldigt många vill ha, de yrkena har alltså de sämsta lönerna. Det går inte att snacka bort med att ”Sverige är ett litet och exportberoende land som måste förhålla sig till den internationella marknaden och konkurrensen, bla, bla bla”. Ni vet hela den där ramsan som används för att försvara en lönebildning som bygger på att industrins fack och arbets­givare sätter ”märket” som sedan styr resten av lönebildningen. Och som ytterst effektivt stoppar varje ansats till att höja lönerna i kvinnokodade yrken men som nu gett riksrevisorn och revisionsdirektör­en rejäla lönelyft, inom ramen för ”märket”.

Enbart skillnaden mellan revisorns och revisionsdirektörens löner, nästan 41 000 i månaden, är alltså större än vad många av de samhällsbärande yrkesgrupperna inom vård-skola- omsorg överhuvudtaget kommer upp till i månadslön. Är detta verkligen ­rimligt? Och nu har jag bara tittat på offentlig sektor. Tar vi med den privata sektorn är skillnaderna ännu större, särskilt i de ”högre” skikten.

Jag håller mig till den offentliga sektorn, den gemensamma, för det är här det nu måste ske en radikal förändring.