Henrik Jalalian: Vakna miljörörelsen – Grönland borde vara er paradfråga

I miljörörelsen hade många av oss länge den naiva föreställningen att klimatkrisens effekter till slut skulle visa alla hur rätt vi hade. När isarna smälter och skogarna brinner kommer harmsna moderater motvilligt tillstå att de borde ha lyssnat.

Så blev det inte. Klimatkrisen är här, effekterna framträder med all önskvärd tydlighet. Men ingen bryr sig.

Att komma dragandes med prat om klimatförändringar i detta världsläge känns lika apart som ekivoka skämt på en begravningsceremoni. Ska man bli tagen på minsta allvar i samhällsdebatten är det att prata truppförflyttningar, geopolitik och försvarsanslag som gäller.

Klimatet ses som en sidofråga. Något vi kan ta sedan, när allt lugnat ner sig. Trots att klimatkrisen är grundackordet för vad vi ser nu. En snabb accelerator av alla problem som redan finns.

USA:s stöld av Venezuelas olja är en desperat rovkapitalisms försök att säkra upp de sista dropparna av fossilekonomin.  Att Trump vill ta kontroll över Grönland handlar om att isarna smälter – Grönlands istäcke minskar med tre simbassänger i sekunden, året om.

Det öppnar nya handelsrutter och ger Grönland ett militärstrategiskt drömläge. Det blir också enklare att utvinna metaller från öns enorma mineralfyndigheter.

Trumps geopolitiska äventyr kan inte analyseras utan att förstå vad som nu händer med klimatet.

Trump tror, tvärtemot vad han säger, stenhårt på klimatförändringarna. Han tvivlar inte en sekund på att isarna kommer göra det enklare att frakta olja över Atlanten, att nya mineraler kommer tina fram eller att Grönland kan bli ett bra ställe för amerikaner att bo på i ett varmare klimat.

Den enda skillnaden mot miljöaktivisterna är att han inte vill förhindra det, utan istället tjäna pengar på utvecklingen.

Detta borde vara miljörörelsens tid. Vilket tillfälle det är att peka ut precis de problem man alltid sett med beroendet av olja och att klimatförändringarna kommer skapa enorma säkerhetspolitiska spänningar. Man skulle fullkomligt kunna tapetsera svensk press med orden: ”Vad var det vi sa?”

Men det är nästan helt tyst. Både den breda klimatrörelsen och de progressiva politiska partierna misslyckas med att göra politik av detta.

Det är synd för det hade varit välbehövligt med en annan analys än den från militärt överintresserade medelålders män. När man inte förstår de geopolitiska krisernas orsaker blir responsen därefter.

Ett bra exempel är hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bytt namn den 1 januari och heter nu Myndigheten för civilt försvar (MCF) – för att visa ett ökat fokus på krigsförberedelser.

Den risken har förstås ökat – men med tanke på att halva Sverige nu står stilla i snökaoset finns det goda skäl att även öka fokuset på extremväder. Fråga de som varit utan el i veckor i Ockelbo om de tycker att myndigheten fungerar tillfredsställande.

Om inte miljörörelsen förklarar vilken tid vi lever i kommer ingen annan göra det heller. Det är dags för ”miljömuppar” att sluta lämna walk over om säkerhetspolitiken. Det första vi borde göra är att ta fram en karta. Följande kriser kan nämligen redan nu förutspås – precis som att Grönlands sårbara läge var förutsebart.

Smältande glaciärer i Himalaya kommer orsaka kris mellan Kina, Indien och Pakistan. Torka i Sahel, Östafrika och Mellanöstern kommer att förvärra redan existerande politiska spänningar. Stigande hav kommer ge oss klimatflyktingar från kustnära områden som Bangladesh och ö-länder. Ett smältande Arktis kommer skapa en kapplöpning om alla resurser som finns där.

Samtidigt kommer stormakterna fortsätta att göra vad de kan för att säkra upp sinande depåer av fossila bränslen och mineraler.

Vi måste erbjuda en annan politik. Som gör oljan värdelös genom att satsa på förnybart. Som bygger på samarbete istället för konkurrens. Det politiska valet handlar om att välja mellan satsningar på omställning och trygghet eller ett allas krig mot alla.

Misslyckas det, kan vi om inte annat sedan säga:

Vad var det vi sa?