Ledare: Våga fånga engagemanget

Den borgerliga politiken som slår kilar emellan människor har under det här året fått en större konsekvens än att folk har det fattigare och mer ojämlikt än innan, skriver Carolina Pettersson.

Nu lider året mot sitt slut. Det här året har varit ett av de mest innehållsrika i hela mitt liv. Jag har flyttat 4 gånger och har äntligen landat på ett förstahandskontrakt. I början av året var jag arbetslös och fick känna på Arbetsförmedlingens hårda tag mot arbetslösa. Den oerhört hårda attityden mot människor som ser sina möjligheter slinka mellan fingrarna är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Jag har också fått testa på att jobba inom barnomsorgen, som var det enda jobbet som jag som ung outbildad lyckades få. Att jag kunde hoppa in som springvikarie på ett yrke, som annars tar minst fyra år att utbilda sig till, utan att jag ens hade fått en endagskurs i vad jag skulle hålla på med är oroväckande.

Det var dock väldigt givande för min del, att unga ska få testa på många olika saker innan vi blir tvungna att staka ut vår väg tycker jag borde vara en rättighet. Dock borde det kunna få ske på andra sätt än att vara tvungen att sova jämte telefonen i väntan på att den ska ringa för att kalla till en ny arbetsdag på en ny plats med nya kollegor.

Detta är också året som den viktigaste platsen i mitt liv, Kulturhuset, har varit hotat av nedläggning. Den 11 januari ska kommunen ta över driften och då får vi se vad som blir av med det allaktivitetshus drivet på drömmen om en stad där alla får plats. Vi får hoppas att Anna Mårtensson och Mats Green har plats för hemlösa, extrema eller vilsna personer någonstans i sina stadsbyggnadsvisioner. Om inte på Kulturhuset så någon annanstans.