Andreas Gustavsson: Vänsterns duktiga domare delar ut rött kort till iranier som dör för sin frihet

Ännu en dag av att uppror i Iran, ännu en dag av att försöka nå aktivister som när mörkret faller ger sig ut på gatorna för att konfrontera regimen. Med risk för eget liv. Tusentals har dött, kanske tiotusentals. Ska diktaturen falla, denna vedervärdiga och konservativa och kvinnohatande och korrupta och regionalt förstörande apparat? Kanske, kanske händer det faktiskt nu. Det står och väger. Aktivisterna – iranierna själva, påfallande ofta mycket unga – försöker svepa bort mullorna, med sitt eget blod om så krävs. 

I det läget skälver det här hemma, i den allra mest renläriga vänsterns mjuka tyckarsoffa. Har dessa aktivister verkligen gjort sin antiimperialistiska analys? Förhåller de sig tillräckligt kritiskt till den påverkan som kommer från USA och Israel och Saudiarabien? Förmår de korrekt analysera shahens son, Reza Pahlavi, utifrån en kolonial historia?

Jag själv hamnar i en diskussion på Facebook om en artikel jag själv skrivit, en intervju med en ung kvinna – vi kallar henne Jamileh – som berättar för mig att hon nyss sett demonstranter mördas precis bredvid sig, skjutna i huvudet, med uppfläkta kranier. Hon är i chock, samtidigt desperat. Absolut, bomba bort regimen. Absolut, låt prinsen ta över tillfälligt, trots att hans far lät fängsla och tortera oppositionella, bara islamisterna försvinner för evigt. Den riktiga, folkliga demokratin får komma senare. Orden bara flödar. Hjälp oss. Svik oss inte ännu en gång. 

Det är vad det är. En ögonblicksbild. Ett vittnesmål som bryter genom repressionens försök att styra informationsflödet.

Svaret kommer direkt från en alltid vaken del av svensk vänster.

”Skandal av stora mått.” Det skriver Roya Hakimnia. Hon kokar av ilska. Nej, inte på grund av Jamilehs skakande beskrivning av regimens massmord. Skälet:

”Stöd till imperialism hör inte hemma i vänstertidskrifter.”

Hakimnia kallar dessutom Jamileh för ”diktatorkramare”. 

Några saker bör påpekas. Först att syftet med att göra en intervju, denna eller andra, inte är att förmedla den politiska linjen hos Dagens ETC. Sedan att Jamileh är engagerad i den underjordiska vänsteroppositionen. Och att hon just nu är beredd att dö för att vrida makten ur just en diktators händer. 

Älskar hon tanken på att USA ska ge sig in i befrielsekampen? Längtar hon efter att Pahlavi ska flygas in från sin privilegierade exil för att säkra amerikanska intressen? Så klart inte. Men för Jamileh finns inget före och efter, bara ett nu, som kan sluta med en dyrköpt seger eller ett katastrofalt nederlag.

Diktatorkramare?

Det är djupt respektlöst. 

Av erfarenhet vet vi att Irans öde definitivt riskerar att passera genom imperialistiska ambitioner. Det är ett faktum att Pahlavi är en reaktionär figur, uppfylld av lojaliteter till andra än iranska befolkningen, enbart möjlig som samlande gestalt för att mullorna lyckats söndra och härska.

En progressiv vänster ska inte vara naiv. Men frågan är om den därför ska kanalisera sitt engagemang mot att agera prematurt facit som detaljgranskar vad iranska aktivister säger när de med trummande hjärtan försöker bearbeta sina traumatiserande upplevelser från en pågående, skör revolution. 

Bahman Pourjanaki skriver klokt om det här, också på Facebook, och med vänsterblick:

”I sin iver att förstå världen genom maktblock och imperialistiska intressen har något gått förlorat, nämligen blicken för människorna som faktiskt lever under regimens förtryck. Iraniers uppror behandlas ofta som ett geopolitiskt problem snarare än som ett folkligt försök att göra sig fria från en av vår tids mest brutala regimer… När varje revolt automatiskt endast tolkas genom denna lins upphör den att vara ett uttryck för folkets egna vilja, erfarenheter, vrede och hopp. Då reduceras folket som protesterar till brickor i ett spel de inte själva tillåts eller förmår vara aktörer i.”

Han riktar sig till dem som möter iranska aktivister med misstänksamhet.

”Deras kamp ska hela tiden bevisa sin renhet, legitimitet och sin självständighet från yttre påverkan, sin ideologiska korrekthet. Annars avfärdas den av delar i vänsterrörelsen.”

Han belyser också den fraktion av vänstern – marginell, men existerande – som drabbats av mental kortslutning och ser mullorna som ett slags skyddsvärd utpost som försvarar sig mot västmakternas geopolitiska spel. Det senare är politisk blindhet, anser Bahman Pourjanaki. Sant. Blindhet. Och förbannat idiotiskt.

Han formulerar det som behöver formuleras.

”Ni avhumaniserar dem. Ni använder precis samma narrativ som regimens ledare använder sig av när de rättfärdigar mördandet på gatorna. Ni säger med andra ord, att iranska folket inte vet sitt eget bästa. Att de inte förstår sin egen situation. Det är ett förhållningssätt som påminner mer om kolonial överhöghet än om internationell solidaritet… Solidaritet börjar inte i abstrakta teorier, utan i att lyssna på dem som lever med konsekvenserna av förtrycket. Iraniers kamp för frihet behöver inte vara perfekt, ren eller ideologiskt bekväm för att vara legitim. Den behöver erkännas som just det den är: en kamp för att överleva, för att leva värdiga liv och för att slippa styras av en stat som i decennier gjort våld till sitt främsta politiska verktyg.”