Som i The Spectator (6/3) där skribenten inleder sin text med ”Yay! Boobs are back!” för att sedan utropa Sweeneys mediala genomslag till en stor seger för traditionerna, över den moraliserande vänstern, en bejublad comeback i elfte timmen eftersom ”den fnissande blondinen med en fantastisk hylla tvingats bort från existensen, en varelse så skammad att hon nästan utrotats”. 

Därpå följer drömska minnesbilder av decennier som dominerades popkulturellt av bystdrottningar, innan den sabla kulturkrigsfeminismen ryckte in för att tvinga fram kvinnor som kunde ha typ glasögon och inte bara pryda olika sammanhang med att vara timglas. 

Ja, för dumt. Men det sker. Analyser skrivs, pannor rynkas. Hjärnor arbetar.

Om vi ska dra någon slutsats är det kanske att denna gren av högern har levt i en parallell verklighet om den föreställer sig att kvinnan sluppit loss ur bojorna, och att underhållningsindustrin på något sätt alls gjort tillvaron outhärdlig för den som inte är brunett och A-kupad. 

En annan slutsats är att bakåtsträvande höger – män som kvinnor – precis som vanligt har förtvivlat svårt att låta kvinnan behålla sin agens. Sweeney exploateras därför som just galjonsfigur, som ett attraktivt men tomt skal att linda in i gamla ideal. 

En klok idé är att fråga henne vad hon själv tycker. För det har hon varit tydlig med. Häromåret blev hon intervjuad av mansbibeln GQ och sa:

”Min kropp definierar inte vem jag är.”