BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Själv berättade jag om hur tidig och långvarig logopedhjälp lärde mig att hantera min stamning. När jag var liten kände jag sådan skam över att inte ”tala rent” att jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna få ett jobb. Vilken arbetsgivare skulle vilja anställa någon som mig, som bara sta-sta-stammade h-h-hela tiden?

Jag fick hjälp. Med att hantera stamningen rent praktiskt och fysiskt. Men också med att bygga en annan självbild. Än sen att jag stammar, varför ska jag inte få göra mig hörd ändå? Flera är de logopeder som under kritiska perioder av mitt liv har fått mig att våga tala. Och har hjälpt mig förstå att stamningen inte underkänner eller definierar hela mig.

Alltihop skattefinansierat. För att det är så ett civiliserat samhälle behandlar sina medborgare. Stärker dem på det sätt de behöver för att kunna leva.

Jobb fick jag ju. Kanske tack vare stamningen, inte trots den, inledde jag som väldigt ung en karriär som ledarskribent. Det skrivna ordet blev min fristad. Och på redaktionerna stammade jag. I telefoner, runt mötesbord, till och med någon gång i tv-debatt. Logopederna coachade mig att våga. Jag fick inte bara jobb, jag blev en framgångsrik skattebetalare.

Jag säger naturligtvis inte att svensk välfärd fungerar perfekt. Den har stora revor, särskilt efter 1990-talskrisen. Människor lämnas därhän och klyftorna växer. Men frågan är om vi ska kämpa mot orättvisor? Om ambitionen över huvud taget ska vara jämlikhet?

Stormen mot Leif Östlings ”vad fan får jag” visar att stödet för en generell välfärd som finansieras solidariskt via skattsedeln fortfarande är kompakt. Människor inte bara tycker att det ska vara så – de kan berätta om hur den samhällsmodellen har spelat roll i deras liv.

Detta borde stärka alla oss som strävar efter mer jämlikhet. Leif Östling gav, helt oavsiktligt, den breda politiska vänstern momentum. Läget för att driva en kraftfull välfärdspolitik kan knappast bli mer gynnsamt. Det är dags för progressiva politiker att hämta kraft ur alla vittnesmålen under #vadfanfårjag och skrida till praktisk handling.

Det är viktigt att sätta dit skattesmitare. Inte bara för att få in viktiga pengar att betala mer välfärd med. Även för att samhället alltid har en tendens att slå hårdast mot de som har det svårast. Mycket stor kraft läggs på att kontrollera att de som behöver a-kassa och sjukersättning följer varje upptänklig regel. Rika skattesmitare har alltför länge lämnats ifred, med alltför många kryphål.

Ändå får vi inte låta Östlingdebatten stanna vid hur reglerna mot skatteflykt ska skärpas. Vi måste ha en betydligt högre ambitionsnivå än så.

De senaste åren har extremhögerns normalisering lyckats flytta hela samhällsklimatet flera steg högerut. Hand i hand med hårdare tag mot flyktingar och tiggare går repression mot sjuka och arbetslösa. Skärp dig! Ryck upp dig! Det är ditt eget ansvar! Du är ett hot mot samhällsordningen! Så lyder budskapet från en samhällsdebatt som går över gräns efter gräns när det gäller att ­ignorera människovärde, solidaritet och empati.

Vi måste stoppa det. Och vi kan stoppa det. Det visar alla vittnesmålen om vad fan vi får. Att vi vill fortsätta få det, och att vi är beredda att betala för det. Tillsammans. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.