Vad ska du med bil och villa när du mår så jävla illa? Det är inget fel på din aptit, ändå mår du som en skit. Peps Persson sjunger som det är i låten ”Hög standard”. Om falska löften om frihet, om stress och statusjakt, miljögifter, global ojämlikhet. Om politiskt hyckleri och falsk nationell självbild.
Låten skrevs samma år som jag föddes, 1975, men har ett budskap som är än mer aktuellt än då, och en humor och värme som går rakt in. I andra texter återkommer dessa teman och dessutom vapenexport och krigshets.
I dag hade nog flyktingpolitiken funnits med någonstans. Känner du dig trygg och mätt, min vän?
Själv mår jag jävligt illa över den aktuella politiken, ändå är jag inte konkret så involverad som många andra runt om i Sverige. Civilsamhället kämpar fortfarande på. De har inte gett upp om människovärdet, utan visar en oerhörd styrka och målmedvetenhet för att rädda så många liv som möjligt och för att förändra politiken.
Ibland tänker jag att allt redan sagts om rättsosäkerheten, de ovetenskapliga åldersbedömningarna, om hur osäkert Afghanistan är och att vi utvisar människor till krig. Om politiker som påstår att de vill ha integration, men för en politik som motverkar just det.
Om hur människoliv offras för maktlystnaden och det politiska spelets skull. Allt för att locka tillbaka några röster från Sverigedemokraterna.
Men så läser jag i tidningen Syre om att polisen verkar ha ändrat sina metoder vid utvisning, för att så snabbt som möjligt bli av med så många som möjligt. Syre har tagit del av åtta fall från de senaste veckorna, där unga ensamkommande utvisats med extremt kort varsel, utan att hinna ta farväl av de som de stått nära här, eller ens utväxla telefonnummer med andra på förvaret.
Alla inser att detta ytterligare ökar ångesten bland ensamkommande och deras nära i Sverige. När utvisningar sker med viss framförhållning och i grupp kan de lättare stoppas.
Fallen uppmärksammas och aktivister hinner förbereda protester på plats. När de unga istället rycks upp tidigt på morgonen, en och en och utan förvarning, kan deras juridiska ombud och vänner få veta först när utvisningen redan är ett faktum.
Vad hände med ambitionen att bygga upp Sveriges kapacitet för ett ökat och förbättrat mottagande? Det var i alla fall så de nya hårda reglerna rättfärdigades av Miljöpartiet när de röstades igenom juni 2016.
Ja, jag vet att MP inte är det stora problemet i sammanhanget, att många goda krafter arbetar hårt för en annan ordning. Men jag mår ändå illa, och undrar vad det ska stå på deras valaffischer – ”Rösta på oss, för de andra är ännu värre”? Nu har de tillfälliga reglerna förlängts till 2019 och någon ansats för att öka kapaciteten märks inte.
Däremot har regeringen enats om ett nytt förslag som ökar möjligheten för ensamkommande unga som väntat länge på besked att få stanna. Centerpartiets stöd krävs, men C har i skrivande stund inte gett definitivt besked om hur de kommer att rösta.
Att de uttalat sig positivt är ändå ett hopp. De har nu att balansera mellan å ena sidan ideologisk övertygelse och å andra sidan strategin att hålla fast vid Alliansen in i kaklet.
Trots att det bara har börjat. Klimatförändringarna innebär att vi snart får se betydligt fler flyktingar än nu. Vi måste börja vänja oss vid tanken att många fler ska bo i den norra delen av världen. Det behöver inte betyda fler problem än möjligheter, om vi bara börjar bygga för en mer solidarisk framtid.
Jag tänker på min mamma, som bor själv i tio rum och två kök i en avfolkningsbygd. Hon är en av dem som ordnat språkkaféer och engagerat sig i enskilda. När hon ringde Migrationsverket hösten 2015 för att erbjuda plats var de inte intresserade. Kunde hon inte ordna minst 30 sängplatser fick det vara.
Så många outnyttjade möjligheter, så mycket plats som finns och så många som är beredda att ge avkall på sin egen bekvämlighet. För solidariteten och för nya vänners skull. För att inte behöva må så jävla illa.
