Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-09-08 07:20

Vad är det som tänder eld på romernas läger?

Min tanke kvarstår: Ja, det här kan vara mordförsök. Handlar det i så fall om politiska våldsdåd?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Inom loppet av knappt två dygn – 30 augusti och 1 september – brann romska läger i Högdalen och Midsommarkransen, som ligger i södra Stockholm. Två läger, två bränder, knappt två dygn.

Min första tanke: mordbrand. Någon eller några hade satt fyr på romernas läger. Med uppenbar avsikt att skada.

Min första tanke kolliderade med polisens avdramatisering. Boende i Högdalen-lägret hade varit oaktsamma, allt tycktes ”vara någon form av olyckshändelse”. Kort sagt: romerna tände eld på sitt eget läger. Och när glöden hade falnat, när alla deras ägodelar hade försvunnit, fick de romer som inte forslats till sjukhus med svåra brännskador besök av Kronofogden. Datum var satt sedan tidigare. De skulle avhysas.

– Jag bad dem att vänta två dagar med avhysningen, eftersom det är traumatiserade människor som bor där, säger Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter, till SvD.

– Kronofogden vägrade och sa att det var politikerna som bestämde.

Sedan brann det alltså i Midsommarkransen. Polisen gav följande besked efter flera dagar:

– Även om man hittar bevis nu, vet man inte vad som kommit dit i efterhand, så här långt tid efter branden. Som det ser ut nu så kommer vi inte göra någon vidare utredning, sa Anders Gartér på Söderortspolisen, till Tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Eftersom den första branden i Högdalen bedömdes vara en olyckshändelse, fanns inga anledningar att koppla samman händelserna. Det var polisens resonemang.

Men jag talade med en av de romer som vistats i Högdalen-lägret då det brann. Han vittnade om skräcken. Han vittnade även om hur de levt under hot, hur de utsatts för stenkastning och glåpord. Han såg ingen tända på, men han var övertygad om att det var just det som hände. Han sa:

– Jag vill att de ska veta att jag lever. De lyckades inte.

Polisen har sin hypotes, men en poliskälla bekräftar att man parallellt arbetar utifrån att branden i Högdalen (där man ändå gjorde en undersökning) inte orsakats av de boende.

Min tanke kvarstår: Ja, det här kan vara mordförsök. Handlar det i så fall om politiska våldsdåd?

Dagens ETC kunde förra månaden avslöja den kampanj som Sverigedemokraternas planerade att exponera på bussar i Stockholm, Malmö och andra städer: ”Stoppa det organiserade tiggeriet.” En repris på EU-valets budskap. Malmös bussbolag stoppade. Men inte Stockholms.

– Stockholms lokaltrafik (SL) vet exakt hur människor kommer påverkas, hur illa tiggarna mår av att se budskapen. SL uppmanar till vandalism, sa då Nabila Abdul Fattah, min kollega här på ledarsidan.

– Vi lägger ingen värdering i vad som sägs i kampanjen annat än om den går över gränsen, svarade Jesper Pettersson, pressansvarig på SL, vars eget regelverk förbjuder reklam som är ”sårande mot folkgrupp”.

Och där ute brinner läger.

Ola Larsmo, författaren, har med en text i aktuella antologin Rasismen i Sverige. Den handlar om språket, om hur det formar oss, våra handlingar. ”Vi måste helt enkelt dag för dag ta ansvar för vad vi säger och skriver.” Språket kan skapa avgrunder, det kan urarta till ett lockrop för mördare (som John Ausonius, Lasermannen) och massmördare (som terroristen Anders Behring Breivik). Språket kan vara samlande, men också splittras till ett vi och de.

Ola Larsmo berättar om en serie anlagda bränder i norra Tyskland i början av 90-talet. Flera dödades. Samtliga invandrare. När de skyldiga sedan greps och förhördes sa de att de utfört vad ”alla” ville.

Han skriver:

”Det rasistiska språkspelet ska inte åter tillåtas forma det offentliga samtalet.”

Men det gör det.

Stoppa det organiserade tiggeriet.

Något som möter dig när du ska åka till jobbet på morgonen tar ofelbart en plats både i det offentliga samtalet och rummet.

Jag skriver det här samtidigt som Stockholms lokaltrafik (SL) till sist beslutat att inte vägra annonsplats åt en annons för Millesgården, som marknadsför en utställning med en bild av en 2000 år gammal fresk. Mycket naket, tyckte SL inledningsvis, möjligen ”sedlighetssårande eller stötande”.

Sårande?

Stötande?

– Man kan uppfatta politiska budskap på olika sätt, sa SL:s pressansvarige om SD-kampanjen som hetsar mot romer.

Och där ute, just nu, strax intill busstationerna, bortom presspersonernas elastiska samveten, miljoner mil från yttrandefrihetens dragna lansar, finns människorna som är komplett skyddslösa.

Samhället ger sitt godkännande till hat som kan sätta dem i brand.

Vad har Sverige blivit?