Ledare. Göran Greider.

2020-12-23 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vaccinet mot nyliberalism måste injiceras dagligen

De döda i en söndertrasad och underbemannad äldreomsorg har skickat ledande socialdemokrater ett meddelande.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Det här är slutet på den nyliberala eran” – så uttalade sig finansminister Magdalena Andersson (S) i DN om vad den pågående pandemin kommer att föra med sig. Uttalandet bemöttes förstås med ironier av den kommenterande liberala klassen (den som egentligen inte tar något på allvar) som menade att den tjatiga profetian har vi ju hört sedan tidernas begynnelse. Men att de tycker sig ha hört den så länge beror på att de utan att själva ens fatta det uppfostrats i den nyliberala anda där politik i slutändan mest är ett retoriskt spel långt bortom de marknadskrafter som betraktas som natur.

Men Magdalena Anderssons yttrande innebär något: Ledande socialdemokrater har fått sig en riktig tankeställare. De döda i en söndertrasad och underbemannad äldreomsorg har skickat dem ett meddelande. Och en finansminister, som nyss var den balanserade budgetens första dam, var plötsligt tvungen att kasta över bord alla de finanspolitiska åtstramningsreglerna och låna pengar hejvilt för att hålla ett samhälle någorlunda på fötter.

Hon har antagligen förändrats, kanske på djupet. Ledan vid ett nedrustat välfärdssamhälle och de förödande konsekvenser det fått är på väg att omvandlas till sammanbiten övertygelse, även hos en och annan ledande socialdemokrat som fostrats under den nyliberala eran.

Ty om det är något som stått allt klarare under detta eländiga pandemiska år så är det ju att det inte är mer av åtstramningar, krympt offentlig sektor eller lägre beredskap som behövs.

Staten och det offentliga har under denna kris trätt fram som den instans som alla ropar efter, vare sig det gäller mer styrning av välfärden, mer resurser till sjukvård och äldreomsorg och behovet av den långsiktiga beredskap och planering som den marknadsliberala just-in-time-filsofin avfärdar för att den kostar för mycket.

Samhället är mer, måste vara mycket mer, än en simpel marknadsplats.

Detsamma kunde många av oss känna under finanskrisen för tolv år sedan. Jag trodde då verkligen att den avgrundsdjupa krisen skulle leda till ett uppvaknande ur den nyliberala slummern. Så blev det ju inte alls. Istället tilläts den krisen slå sönder liv och samhällen och förse svensk eller amerikansk högerpopulism med jetströmmar under vingarna. Trump och Åkesson är produkter av en kapitalistisk kris. Och den klimatdebatt som åren fram till 2008 var på väg att detonera kom istället att desarmeras för lång tid framåt och år gick förlorade.

Men finanskrisen inträffade under vad som då ännu var nyliberalismens stigande stjärna. Sedan åtskilliga år är denna stjärna i dalande, i vart fall idépolitiskt. När en medlem i Centerpartiets ungdomsförbund nyligen gick ut och hoppades på välfärdsstatens kollaps för att frigöra individen från statens förtryck, väckte det knappast entusiasm hos någon utanför sekten. Det lät inte ens ungdomligt fräscht, bara konstigt.

Problemet är att medelålders tjänstemän i statsapparater, partistaber och bolagsledningar fortfarande reflexmässigt sitter fast i den nyliberala tankeordningen och sömngångaraktigt fortsätter att driva samhällena mot djupnande ojämlikhet. Hos lite för många socialdemokratiska opinionsbildare yttrar sig samma sjukdom i en rädsla för att ens använda de viktiga idépolitiska orden, såsom demokratisk socialism, samhällsplanering, ekonomisk demokrati och så vidare. De mer kulturellt lagda envisas dessutom ännu med att hålla fast vid en döende postmodernism som dödförklarar utopier, döljer konflikter och misstror frigörande stora berättelser.

Men något har inträffat detta år. För första gången har en debatt brutit ut kring marknadsskolan som också berört en hel del borgerliga aktörer. När ett riskkapitalbolag kan dra in en miljard på försäljningen av Engelska skolan, pengar som ytterst kommer från skattepengar, är det nog något som brister även hos många borgerliga väljare.

Egendomligast av allt är att borgerliga partiledare nästan aldrig ställts till svar för att de har en långt mer positiv syn på marknadsskolan än vad deras egna väljare har. De borgerliga väljare som har en genuin, icke-rasistisk konservatism kvar i kroppen är inte så få och jag tror att de rodnar över hur samhällsviktiga verksamheter som skolan tillåtits bli ett rov för kortsiktiga vinstintressen. Sannolikt ligger även socialliberala impulser sovande på den borgerliga kanten.

Den pågående pandemin är en definierande världshändelse. Den störtade en amerikansk president, Donald Trump, som annars troligen skulle ha vunnit. Och den har överallt aktiverat regeringskanslierna i jakten på en mer aktiv stat för att rädda samhällen undan ren kollaps.

Pandemin har också blixtbelyst klassamhället på ett sätt som inte skett under min livstid. De döda räknas i mycket större antal bland låginkomsttagare. Så är det vid alla djupa kriser, vare sig det handlar om klimat eller ekonomi.

Magdalena Anderssons yttrande är värt att fästa sig vid. Samtidigt vet vi att de folkrörelser som krävs för att trycka framtiden åt rätt håll, har försvagats. Inom socialdemokratin har i vart fall Reformisterna formulerat en bra chockdoktrin från vänster. Men det är långt kvar innan krisen får reella effekter på den förda politiken.

Vaccinet mot nyliberalism måste injiceras en gång i månaden, kanske dagligen, för att det ska ge immunitet.