Lotta Ilona Häyrynen: Våldet inom LSS är en kris utan dess like

Mitt första jobb var på ett LSS-boende. Sedan dess, efter flera jobbyten i helt andra branscher, har jag varit chockad över hur personalen behandlas på dessa boenden runt om i landet. Trots hot om våld hade vi till exempel inte personlarm när jag började arbeta. Facket fick kämpa för dem i flera år. När vi hade sovande jour förväntades vi dessutom arbeta för under 30 kronor i timmen eftersom vi ju ”bara låg och sov” på jobbet.

Som en av mina kollegor uttryckte det då: ”Inget av detta hade accepterats om det här hade varit en mansdominerad bransch.”

Tidningen Kommunalarbetarens senaste kartläggning är det yttersta beviset på hur farligt försummat LSS är. För sjätte året i rad ökar våldet mot personalen. På två år har anmälningarna mer än fördubblats och bara under förra året ska tio personer ha hotats med kniv – på sina arbetsplatser.

Det hela är en ofattbar kris utan dess like. År ut och år in förväntas främst kvinnor serva i några av välfärdens viktigaste yrken med livet som insats. Ensamarbete är vanligt och resurserna minskar. ”Effektiviseringar” har urholkat verksamheten.

Jag behöver ändå rätta min tidigare kollega. Kvinnodominansen är bara en anledning till utsattheten inom LSS – den andra är att det faktiskt handlar om funktionsnedsatta.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är en rättighetslagstiftning. Den instiftades på 1990-talet för att garantera dessa gruppers jämlika livsvillkor med resten av befolkningen.

En självklar lag i ett land som Sverige, men lika självklart har den orsakat huvudvärk för politikerna nästan från start. LSS är nämligen ”kostnadsdrivande” som det heter. Insatser kostar pengar, personal ska ha sin löneförhöjning varje år. Stefan Löfvens regering tillsatte därför en utredning för att bland annat sänka kostnaderna inom LSS.

Efter massiva protester tvingades dåvarande socialminister Lena Hallengren backa. Påtvingade besparingar på LSS skulle inte göra någons liv bättre – tvärtom.

Tyvärr innebar beslutet ändå inte att LSS har fått resurser efter vad den faktiskt kostar. Stora delar av insatserna styrs av kommunerna – inte staten – och rapporterna om bisarra omsorgsbeslut är för många för att räkna. I Sverige finns rullstolsburna och blinda barn som inte får rätt till personlig assistans. I Helsingborg kan 24-åriga Emelie inte ta sig utanför dörren utan hjälp – en hjälp hon enligt kommunen inte har rätt till.

Så mycket för ”jämlika livsvillkor”. Funktionsrättsrörelsen har länge larmat om hur otillräcklig lagefterlevnaden är och hur ojämlikt insatser ges runtom i landet. Funktionshindrades rätt till fullgoda liv beror helt enkelt på var i landet man bor.

Våldet mot personalen inom LSS är alltså bara andra sidan om detta mynt, där landets mest behövande mest betraktas som problem i det offentligas budgetkalkyler.

Sveriges socialminister heter idag Jakob Forssmed (KD). När hans kollega, finansminister Elisabeth Svantesson (M), här om dagen meddelade att statens pengar är slut för de närmaste åren hoppas jag han satte kaffet i vrångstrupen.

Det är inte enbart denna regerings fel att situationen inom LSS fortgår och eskalerar, men det pågår under deras goda minne. Sverige behöver en krisplan mot våldet.

Kosta vad det kosta vill.