Annie Croona: Utgångspunkten måste vara att det är fakta mot propaganda

Ännu en dödlig skjutning, ännu ett försök från Vita huset att förvränga sanningen. Den här gången handlar det om sjuksköterskan Alex Pretti, som nedbrottad och försvarslös sköts till döds med flera skott av federala agenter. 

Det går fort i USA nu, och vi är många som scrollar nyhetsflödet frenetiskt för att försöka förstå. Men medierapporteringen gör det inte lätt.

Det är inte tempot eller mängden det är fel på. Alla bevakar, alla skriver. Journalistik finns. Men vilken sorts journalistik? Hur förmedlas händelseförloppet? Från vilket narrativ utgår rapporteringen? Alltför ofta framstår det som att medierna inte lyckats kalibrera om till vad USA numera är.

När Dagens Nyheter ska förklara upptakten till skjutningarna beskrivs ICE-räderna i Minnesota som ”en stor insats med fokus på migranter”. Det speglar knappast verkligheten: brutalt övervåld, två dödliga skjutningar av civila i Minneapolis under januari – först trebarnsmamman Renee Good, sedan sjuksköterskan Alex Pretti – och därefter en regering som ljuger om vad som hänt. 

I samma tidning publiceras en bild på en person som trycks mot marken och sprayas med tårgas, med bildtexten ”En demonstrant tas om hand av migrationspolisen ICE några timmar efter dödsskjutningen i Minneapolis”. Bildtexten har nu uppdaterats, och självklart kan det bli fel ibland. Men det är symptomatiskt. 

Tas om hand. Insats med fokus på migranter. Våldet tvättas bort, den bakomliggande ideologin tvättas bort. Allt framställs som logiska konsekvenser av logiska händelser.

I Aftonbladet finns det kanske mest konkreta exemplet på skevheten, på hur journalistiken gått vilse. ”Två dödsskjutningar – fyra sanningar”. Så lyder rubriken på en artikel om fallen Renee Good och Alex Pretti. Budskapet upprepas i ingressen, sedan ska läsaren jämföra de ”sanningar” – som presenteras som ”Minnesotas bild” och ”Regeringens bild”. 

Samma mönster syns när amerikanska medier återger Vita husets påståenden om ”självförsvar” eller ”hotfulla situationer”, trots att videoklipp visar obeväpnade personer som skjuts. Påståenden får stå bredvid dokumentation, som om de vägde lika tungt.

Stora delar av den svenska rapporteringen om USA inte är självständig journalistik, utan bygger på amerikanska nyhetsbyråer, presskonferenser och officiella uttalanden. När Vita huset ljuger sprids lögnen vidare genom hela systemet. (Vi visste att det skulle bli viktigt att ha en korrespondent i USA, men den senaste tidens utveckling har betonat detta behov enormt.)

Men grundproblemet är oförmågan att kalibrera om, att se USA för vad det nu är. Det är inte längre en pålitlig, stabil partner – vilket många regeringar, som Sveriges, haft svårt att inse – och Vita huset är inte längre en statsmannamässig apparat. Det är en administration som manipulerar bilder, förnekar det uppenbara och inte tvekar inför att bruka våld. 

Vilka andra regeringar som agerar så här skulle få sina versioner återgivna så okritiskt, så snabbt och så ofta i svenska medier? I strävan efter att förmedla sanningen blir utfallet, paradoxalt nog, ofta en lögn. 

När den ena sidan systematiskt ljuger, hotar och använder våld, blir ”å ena sidan, å andra sidan” inte balans, utan medhjälp. Sanningen är inte längre symmetrisk. Utgångspunkten kan inte längre vara ord mot ord, utan fakta mot propaganda.

För varje ny våldsincident blir två saker tydliga: att Trumpadministrationen konstruerar sin egen verklighet, och att många journalister saknar verktyg för att hantera den nya världen: fascism och postsanning i en uppkopplad, uppskruvad tid.

Jag tror inte att det här handlar om onda avsikter, utan om en oerhörd rädsla för att ”ta ställning”, och om en bild av neutralitet grundad i en värld som inte längre finns. Vi är vana vid att tro att två versioner automatiskt är lika mycket värda.

Det paradoxala är att vi lever i den mest dokumenterade tiden i historien. Skjutningar, räder och övergrepp filmas från flera håll, sprids på minuter. Ändå lyckas makten förneka det vi ser, genom att översvämma offentligheten med halvsanningar och misstänkliggöranden. I bruset blir även tydliga bevis bara ännu ett klipp.

Och Sverige står inte utanför den här utvecklingen; vi ser redan hur samma strategier prövas här. När TV4 avslöjade Sverigedemokraternas trollfabrik var den första reflexen inte självkritik, utan motangrepp. Granskningen kallades ”påverkansoperation”. Journalisterna misstänkliggjordes och fakta relativiserades. Allt reducerades till ännu en ”version”.

Varenda skrivande människa behöver fundera på om de vill stå för ”å ena sidan, å andra sidan” – eller om de vill skildra den verklighet som makthavare som Donald Trump gör allt för att dölja.