Dokumentärserien visar tydligt hur klasstillhörighet avgjorde vilka som snabbast offrades i kriget. Medan många amerikanska arbetarklasspojkar snabbt blev inkallade fick medelklasspojkarna frikort och kunde studera på universitetet, åtminstone till en början. När kriget drog ut alltmer på tiden och efterfrågan på soldater ökade, blev det svårare att komma undan, men det var fortfarande lättare för de som hade pengar och kontakter. Likadant var det i Vietnam där ofattbart många unga fattiga offrade livet medan elitens barn skickades utomlands för att studera.
Många av de amerikanska soldaterna berättar om sin naiva patriotism: ”USA var alltid den goda och vi kunde aldrig förlora” och “Vi var kanske den sista generationen som var övertygade om att vår regering aldrig skulle ljuga för oss”.
Den pliktkänsla som patriotismen lyckas väcka är fascinerande. För ungdomarna i både USA och Vietnam var det en självklarhet att vara beredd att dö för fosterlandet. Jag förundras över deras otroliga beslutsamhet att göra rätt för sig, att bidra och inte lämna sina kamrater i sticket.
Ungdomarna i dessa två så olika länder tycktes bära på en enorm kraft, som förmodligen bottnade i en längtan efter att vara del av något stort. Den längtan finns inom oss alla men är kanske som störst när vi är unga. De resurssvaga unga saknar ofta positiva alternativ och söker sig ibland till destruktiva sammanhang (krig, kriminalitet, extremistiska grupperingar, och så vidare) för att tillfredsställa det behovet. Det är vi vuxna som har ansvar att kanalisera det rätt. Att inte svika dem.
Är det möjligt att frambringa och kanalisera den där kraften hos våra unga på ett konstruktivt samhällsbyggande sätt? Är det möjligt utan en bakgrundsberättelse om en fantastisk nation under hot? Kan vi ena människor utan idén om ett vi-och-dem?
Nationalister med sina konstiga idéer och vidriga lögner lyckas samla människor på ett sätt som kan vara skrämmande och förödande men samtidigt tror jag att vänstern har mycket att lära.
Varför lyckas Jimmie Åkessons parti samla mer människor än vad Jonas Sjöstedts, Isabella Lövins/Gustav Fridolins och Gudrun Schymans partier gör tillsammans? För att han så skickligt lyckas sälja in möjligheten att få känna sig som del av något stort och viktigt (han råkar kalla det svenskheten).
Vänstern, med sina vackra idéer om ett mer jämlikt, öppet och solidariskt samhälle, lyckas inte formulera ett tillräckligt attraktivt alternativ.
I stället stöter vi bort människor genom att använda normkritik på fel sätt och gräver ner oss i identitetspolitikens skyttegravar.
Normkritik ska används som en metod för självrannsakan men ofta används den för att skjuta undan problemet på någon annan och skapar nya vi-och-dem-grupperingar. Vi (de goda), som är för normkritik, och de (onda eller tröga) som är emot.
Kan det kanske vara så att anledningen till att alla inte sluter upp bakom normkritiken, beror på ett misslyckande hos oss som är för? När vi förkastar förlegade normer måste vi också presentera ett alternativ som känns inbjudande, som människor kan enas kring.
Vänsterns fokus på identitetspolitik fungerar på liknande utestängande sätt. Vi skapar en ny oantastlig norm där alla avvikande åsikter reflexmässigt stämplas som rasistiska/sexistiska/homofoba/islamofoba etc. I vår angelägenhet om att ge plats och röst åt den diskriminerade förstärker vi ofta essentialistiska idéer: ”Bara en rasifierad person kan prata om rasism”.
I vår angelägenhet om att visa att vi är på de godas sida, förstärker vi ofta vi-och-dem-grupperingar. Vi pekar på olika förtryckta grupper och pratar om att stötta ”er” kamp och ”er” kamp istället för att se det som vår gemensamma kamp. Av rädsla för att trampa någon på tårna.
Det som många inom vänstern gör splittrar människor istället för att skapa en plattform att enas kring. När vänstern misslyckas med att ena människor, får högern makt. När högern kommer till makten drabbas de resurssvaga, inte minst unga från arbetarklassen. 50 år efter Vietnamkriget fortsätter vuxna att svika unga.
