Ledare. Birger Schlaug.

2020-03-07 03:00
Bild: Dagens ETC / Moderaterna
Puffetikett
Dagens ETC

Ulf Kristersson jagar människor på flykt

Det finns ett drag av nyfascistisk – eller för den delen gammal östtysk – bildsättning i Moderaternas marknadsföring av sig själva.

Hade Georg Friedrich Händel verkligen avskurna testiklar i ett litet etui i fickan? Inte vet jag. Men jag har fått svårt att lyssna på Händels musik efter att ha läst Carl Mikael Edenborgs ”Mitt grymma öde – den ocensurerade version av Händels liv”. Det är där han målar bilden av testiklarna i det lilla etuiet.

På vilka grunder Edenborgs ocensurerade berättelse vilar förstår jag inte. Likt förbannat har ”den ocensurerade versionen” skapat bilder som satt sig och medfört att också de allra mest magnifika verken av Händel numera vandrar genom det där förbannade etuiet in till mina öron.

Det är på detta jag tänker när jag ser Ulf Kristerssons bildsatta kommentarer till den nya flyktingvågen. Inte så att Ulf Kristersson skulle gå omkring med ett etui med testiklar från ett barn om blivit beskuren i jakten på kastrater. Men hans bildsättning – sig själv med armarna i kors och bestämd uppsyn iförd jägarens kläder toppad med grön jägarkeps – till orden ”Stärk gränsen!” får mig att hamna i liknande obehagskänsla som om han marknadsfört sig med avskurna testiklar i fickan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vi som bor på vischan vet vad det är för en keps han bär. Märket är Chevalier, en keps som marknadsförs till jägare som vill jaga med stil och tradition. Märket har funnits sedan jag föddes och burits av eliter som jagat rådjur, älg, björn och varg. Kristensson jagar människor på flykt. Det är den signal han ger. Varje gång jag hör och ser honom kommer jag att se den bilden framför mig. Reinfeldts ”öppna ditt hjärta” har blivit Kristerssons sikta på hjärtat.

Det är så osmakligt som det kan bli. Samma dag Kristersson lanserade sig med jägarkepsen sköts en människa ihjäl som ville ta sig in i Grekland.

I Edenborgs ocensurerade version av Händels liv berättas också att den stora kompositörens mor sexuellt förlustat sig med sin lille gosse. Hon bildsattes som pedofil. Det är på detta jag tänker när jag ser bildsättningen som Tobias Billström – ledare för Moderaternas riksdagsgrupp – gör av sig själv på Twitter där han i form av tecknad gigantisk gränsvakt med moderatblå slips kontrollerar bilar som i myrstorlek försöker komma in i landet mellan hans ben. Det är en bild som sätter sig och smakar illa.

Det finns ett drag av nyfascistisk – eller för den delen gammal östtysk – bildsättning i Moderaternas marknadsföring av sig själva som de som minsann professionellt står där Sverigedemokrater i all sin amatörism och föraktlighet stått länge. Vilket påminner mig – för att fortsätta Händelspåret – hur föraktad operakonsten sades vara i London efter årtionden av dåliga uppsättningar. Men så kom Händel dit, komponerade en opera som fick ett libretto med lika bisarrt innehåll som de föraktliga men vars musik legitimerade operan som konstform. Det föraktliga i Sverigedemokraternas retorik övertas av moderater i jägarkeps som legitimerar det föraktliga.

Den stora skillnaden mellan Moderaternas bildsättningar av sig själva och Edenborgs skildring av den stora kompositören och hans mor är att dessa förmodligen skulle bli djupt upprörda över den bild som ges av dem. I det moderata fallet är det ledande personer som stolta målar ut sig själva som de där som uppfattas som de som sparkar ut de andra och siktar mot hjärtat.

Det handlar om medveten retorisk bildsättning. De moderata strategerna vet naturligtvis att bildretoriken stärker ett debattklimat och en aggression som kan löpa fullständigt amok. Vad är nästa steg? Att någon ledande i kristdemokraternas ungdomsförbund bildsätter sig själv som korsriddare? Att någon moderat kommunpolitiker bildsätter sitt budskap med sig själv stående med AK4 vid kommungränsen?

Vi är illa ute. Det går förstås att föra en kritisk debatt utan jägar- och krigsretorik också i frågor som rör människor på flykt. Det måste gå. För när ledande politiker legitimerar krigsretorik och triggar våra sämsta sidor så stärker de krafter som ser demokratin som en parentes. Det är så samhället plötsligt befinner sig på ett sluttande plan vars ändstation är det bruna träsket.