Det är söndagskväll 28 februari när jag skriver det här och alltså exakt 30 år sedan Palmemordet. Alla medier jag har tagit del av under dagen har varit indränkta av skriverier och program om Olof Palme. Ekot sände i kväll direkt från mordplatsen och vid 23.21, tidpunkten för mordet, hade man ytterligare en tyst minut. Högertidningen Svenska dagbladet genomförde en märklig ”liverapportering” från mordnatten, ett slags återskapande av vad som hände för 30 år sedan. 133 personer har tydligen erkänt mordet och mordutredningen pågar fortfarande. När polisens Palmegrupp i dag, 30 år senare, svarade i tipstelefon ringde det oavbrutet berättade de i ekosändningen. Ett hundratal tips kom in. Kvällens SVT-dokumentär om Palme underströk ytterligare något slags kollektivt trauma.
Vad handlar detta egentligen om? Författaren Lena Andersson menade i kulturprogrammet Kobras Palmeinslag att eftersom vi har levt i relativistiska tider, att flera saker kan vara sant samtidigt typ, blir ett konkret polisarbete med tydlig empiri och fakta extra intressant. En kontrast till den postmodernistiska gungfly-attityden.
Jag tror att Palmetraumat mer uppstår ur en känsla av att Sverige sedan dess har förändrats i grunden. Och det handlar om en oönskad samhällsförändring. När gruvarbetarna strejkade 1970 med argumenten ”mer och mer ska vi arbeta och mindre får vi betalt” mötte statsminister Palme detta med viktiga reformer och höjda löner, till skillnad från dagens höger som vill sänka lönerna och samtidigt höja hyrorna. Osunda makthavare som i dag för en kamp mot terrorismen kontrasteras av Palme som var stenhård i sin kritik mot USA för de så kallade terrorbombningarna av Hanoi julen 1972. På Palmes tid hade vi bilden av Sverige med den högsta levnadsstandarden och den lägsta arbetslösheten i världen.
I dag tycker den socialdemokratiska regeringen att vi inte har möjlighet ta emot asylsökande som flyr från krig. Palmeparallellerna synliggör en samhällsförändring som har pågått i ungefär 30 år. I valet 1968 var Socialdemokraterna det överlägset största partiet med över 50 procent av rösterna. I februari 2016 påstår opinionsundersökningarna att Moderaterna är största partiet och sossarna når inte ens upp till 25 procent. I min hemkommun Hällefors har sossarna det ännu värre.
Palmehatet, ryktena och personkampanjerna från höger på 1980-talet ekar än i dag när den lojala nätmobben skitar ner kommentarsfält och sociala medier. Palmesönernas vittnesmål om utsattheten i skolan på 1980-talet påminner mig om SD:s hatretorik på nätet som omvandlas till misshandel och mordbränder. Desmond Tutu berättade i SVT-dokumentären att han uppfattade Palme som färgblind. Han såg nämligen en människa som en människa oavsett hudfärg.
Minnet av Palme påminner oss om hur mycket Sverige har förändrats i grunden. Palmes retorik, som vissa menar grundades under hans tid i USA, blottar det kapitalistiska samhället in på bara kroppen. Kejsaren är naken. Han visar oss än i dag att vårt samhälle behöver lagas och att det fortfarande inte har blivit gjort. Utan en demokratisk socialism och en tydlig antirasism finns ingen önskvärd väg framåt.
