Ledare. Laila Vianden.

2021-06-14 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Törsten efter tonårsblod skakade mig i grunden

Här ligger det framtida löftet. We’ll be back. Och det kommer vara nödvändigt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Att Klarna, som samarbetar med Wallenstam kring hyresbetalningar, också korats till remissinstans om marknadshyrorna väcker ingen bredare glädje. Idéerna kring det nyliberala projektet var helt klart bättre förr.

90-talets globaliseringsvåg rymde visionärer som Richard Florida, Michael Porter och Charles Leadbeater. De argumenterade med entusiasm för framtidens ekonomiska framgångssagor efter en industribaserad ekonomi – de kunskapstäta städerna. Städer som förmår attrahera stora företagskluster, högutbildad arbetskraft och riskkapital. En värld av välstånd baserad på idéer och kreativitet, där forskning och entreprenörskap sammanstrålar i den “kreativa klassen”. Som liberal vision är det både vågat och vackert. Åtminstone utgör det någon form av vision bortom att köra över väljarna i frågan om välfärdsmarknader, och surt försvara entreprenörer vars främsta förmåga tycks vara att utvinna skattepengar ur kommuner och regioner.

Spår av dessa storslagna idéer återfinns än idag. Vi kan bland annat se hur universitet och högskolor gärna betonar sina bidrag till en kunskapsbaserad ekonomi och i hur städer kommunicerar om sig själva. Orden signalerar utveckling och framåtanda.

Ironiskt nog har detta högerprojekt förvandlats till ett politiskt tillmäle mot vänstern; den om en världsfrånvänd urban medelklasselit med intresse för komplex genusforskning, till skillnad från det SD-röstande verklighetens folk som hellre kör suv, äter entrecote och intresserar sig för sina golvvärmeslingor.

Det var också så deltagarna i Göteborgshändelserna 2001 kom att betraktas. Som verklighetsfrånvända medelklassbarn till högutbildade storstadsbor, trots att det snarare var förortskids som dömdes. Det bidrog till att ta legitimiteten både ur protesterna och kritiken. Som Erik Wijk påpekar i en intervju i Arbetaren (2016) var budskapet bakom Socialdemokraternas rosor till poliserna att kröna de “riktiga” arbetarna, som skyddade administrationen av det nyliberala projektets kronjuveler.

För mig innebar Göteborg 2001 djupt omskakande händelser på ett personligt plan. Jag befann mig i någon form av chocktillstånd under större delen av tiden, liksom de flesta andra. De rättsliga efterspelen skakade mitt förtroende för rättsstaten, vänsterhatet och törsten efter tonårsblod liknar ingenting jag mött senare, och diskrepansen mellan den bild som målades upp och vad jag själv upplevde, var brutal. Hur kunde personer som befunnit sig 50 mil bort vara så tvärsäkra på hur allting utspelat sig, medan vi som varit där, fick kämpa under lång tid för att förstå vad som hänt och vad som gått fel?

Den vänstersplittring som följde (främst med socialdemokratin men också med Vänsterpartiet) innebar att många i min omgivning noggrant undvikt partipolitiskt engagemang under de senaste 20 åren. Oftast stödjer man vänstern genom att rösta. Mer än så blir det sällan. Erik Wijk menar att splittringen dödade 00-talets vänstervåg, vilket lade grunden för högerpopulismen. Det är en intressant tanke.

Men mina starkaste intryck från den tiden är gemenskapen som uppstod ur ett delat trauma och hur oerhört stort det var att omslutas av den massiva vänstervågen. Vi var så många i demonstrationstågen att protesten inte längre gick att avgränsa. Den var överallt.

Vi vann inte striden mot globaliseringen i dess nyliberala utformning. Men vii fick rätt på ungefär alla punkter. Konkurrensen från låglöneländer har ödelagt stora delar av den svenska arbetarklassen, kapitalets rörlighet ställer stater mot varandra och ansamlas i skatteparadis medan människor utsätts för push backs i Medelhavet. med mera. Nyliberalismens biverkningar betraktas numera som allmängods och som en starkt bidragande orsak till den massiva högerpopulistiska våg som kom att följa.

Men vad hjälper det att ha rätt när man förlorat striden och den strängaste kritiken från vänster ännu söker svar?

Invändningen är att den “nya vänsterns” förmåga att massmobilisera stannar just där. Man förmår inte bygga varaktiga strukturer i likhet med mer disciplinerade och långsiktiga fackföreningar eller partiorganisationer.

Men trots att massprotesterna snabbt dör ut, är de också återkommande, och har en förmåga att injicera energi och visioner i allt de berör.

Vänsterteoretikern David Harvey återkommer ofta till hur städerna utgör arenor för konflikter och klasskamp. Han drar en direkt linje från Paris 1848 till massprotester som battle of Seattle, Tahrir-torget, Black lives matter och Hong Kong-protesterna fram till idag.

Men här ligger det också framtida löftet. We’ll be back. Och det kommer också att vara nödvändigt – ingen verkar längre föreställa sig att smarta städer, fri hyressättning och välfärdsentreprenörer kommer att rädda oss – det bara något vi måste nöja oss med.

Därför behöver vi nya idéer.