Kajsa Ekis Ekman: ”Tinder Swindler” hade aldrig kunnat göras i Sverige

Just nu går två intressanta dokumentärer på tv om sol- och vårare: brittiska ”Tinder Swindler” och norska ”Psykopaten”. De har mycket gemensamt: båda handlar om män som lurar av sina offer stora summor pengar med kärlek och romantik som förevändning, som får sina offer att ta lån i eget namn för att undvika åtal och som fullständigt tycks sakna samvete. Där upphör dock likheterna. För medan ”Tinder Swindler” fokuserar på offren, fokuserar ”Psykopaten” på förövaren. Därigenom exemplifierar de så tydligt skillnaden mellan det anglosaxiska och det skandinaviska sättet att se på brott. Låt oss titta lite närmare på den!

I ”Tinder Swindler” är offren – eller ska vi säga överlevarna – i fokus. Det är deras berättelser som driver handlingen framåt. Filmen tar självklart kvinnornas parti och journalisten tvivlar inte heller på dem eller skuldbelägger dem. Vad som får svindlaren att begå dessa handlingar är inte en fråga som ställs, utan poängen är att visa hur offrens liv har påverkats. De trodde på kärlek, nu sitter de upp till öronen i skulder och kan inte lita på människor mer. Journalisten, Felicity Morris, är helt osynlig. Hennes frågor hörs knappt och hon syns aldrig i bild.