Varför? Varför mejas vägrenarna ner? Har Trafikverket låtit utgå ett påbud att alla vägrenar ner till minsta cykelstig ska beskattas till rotknölarna?

Det är i så fall ett jobb som inte bara är onödigt utan direkt skadligt. Inte bara estetiska värden för oss människor går förlorade. Humlor och bin går miste om ytterligare en nisch – och humlor och bin är nödvändiga för allas vår överlevnad.

Jag har just läst Kerstin Ekmans nya bok ”Gubbas hage”. Det är en fin bok, strålande vacker både vad gäller design och foto och språk. Jag är inte riktigt lika pessimistisk som författaren; jag tror inte som hon att vår civilisation är dömd, däremot att den är utsatt för enorma hot.

Men jag ser henne inte som ”elitistisk” som en recensent i Dagens Nyheter, Jonas Thente. Nej, hon har tagit parti för det lilla liv som genomströmmar oss alla. Den insikt som säger att vi hotar vår egen existens vinner terräng, men motståndet är hela tiden stort. Det är inte bara Donald Trump och andra mäktiga tokstollar som står i vägen; det är alla som kämpar för sina kortsiktiga vinster på sådant som om det inte stoppas kommer att föröda jorden och oss själva.
Kerstin Ekman är en viktig röst i motståndet mot dessa makthavare.
Det är ofrånkomligt att hon då också kan klaga över sådant som vanliga enkla människor ägnar sig åt med vanans självklarhet.

I sommarstugorna som gränsar till hennes och hennes mans Gubbas hage klipper man gräset så tusenskönorna yr. Varför? frågar hon sig, och jag frågar mig detsamma när jag går längs villaträdgårdarna i mitt eget sommarparadis, i Degeberga i östra Skåne. Varför dess enahanda kalklippta gräsmattor? Varför denna envisa monokultur, avbruten bara av rabatter raka som linjalstreck och fyllda med exotiska växter?

Runt omkring trädgårdarna breder ett landskap av enastående mångfald ut sig, alltifrån de väldiga bokarna och lindarna till det lika vackra som oansenliga puktörnet. Varför inte låta den egna trädgården få del av denna skönhet?

Varför allt detta gräs och alla dessa tagetes och rhododendron?
Nu har det till och med blivit mode att fylla större eller mindre delar av sin lustgård med sten av olika slag. För en tid sedan var jag i Staffanstorp, en by mitt i det som förr kallades ”Lunda smörhåla” därför att det är så extremt bördigt där med 10+-jordar. Nu täcks dessa exklusiva jordar av ett otal småvillor, alla med trädgårdar som anses välansade. En avlägsen bekant förevisade med stolthet sin täppa. En rundel med stubbat gräs fanns det, kanske någon förskrämd växt – men mest stenar, stenar, stenar.

Mannen som åstadkommit detta påstod att en trägårdsfotograf särskilt prisat hans skapelse. Kan det verkligen var sant? Kan trädgårdsfotografer ha sådana förryckta ideal?
Stenar är döda; gravstenar över en förödd växtlighet.
Hur kan detta besynnerliga mode ha uppstått?

När jag för längesen var ung student i Lund hörde jag ett lysande föredrag av den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright. Det handlade om skilda trägårdsideal under 1600- och 1700-talen och hur dessa ideal uttryckte olika tankestilar och livsideal.

Sinnebilden för det ena idealet var Versailles, de franska kungarnas väldiga anläggning som snart efterapades i hela Europa. Där var allt spikrakt, med räta vinklar, in i detalj planerat, växterna klippta i perfekta geometriska formationer. Idealet som den ordningen uttryckte var att livet, också människors liv, skulle underkastas det kalla, beräknande förnuftet.

Det motsatts idealet var det som fortfarande kallas den engelska trädgården. Där är allt mycket friare. Gångarna är oregelbundna, träden tillåts växa någorlunda fritt, blommorna får skjuta upp där det bäst passar dem. Det är en trädgård som också kräver mänskligt arbete men av helt annat slag än det som underordnas den abstrakta ordningen. Här samspelar människan med det som växer och försöker inte kommendera det.

Enligt von Wright talar den engelska trädgården ett helt annat språk till oss, ett språk där vi själva blir en del av naturen. Med ett uttryck som inte von Wright men väl den kloka brittiska sociologen Hillary Rose använt har omvärldens gröna natur sitt givna samband med vår egen röda. Som djur måste vi alltid parasitera på växterna. Det är bara växterna som står för fotosyntesen och därmed det nödvändiga steget från oorganiskt till organiskt. Om vi äter djur tar vi bara en omväg.

När jag ser alla småtäppor med gräsmattor skråklippta som lägerfångar eller stenpartier döda som dinosaurier frågar jag mig: Varför är Versaillesträdgården det nutida trädgårdsidealet? Vad är det för en disciplin som regerar villa- och sommarstugeägarna? Är det samma disciplin som styr dem på jobbet? Tillåter de sig aldrig att vara fria?

Samma frågor kan man ställa inför de flesta parker i städerna med sina golfbanesläta gräsmattor.
Medan jag ställer sådana frågor blickar jag belåtet ut över vår egen vildvuxna lilla gräsmatta och vår äng med tusen blommor, bin och humlor.