Senaste veckan har de framförallt lanserat en rapport som utgår från att de är bekymrade över att bostadsbrist i storstäderna hindrar viktiga rekryteringar. Det kan man ju förstå, bostadsbrist är trist.

Filmen med kulörta färger utlovar först en lösning på bostadsfrågan. När den halvvägs in visar en bullig spargris med förslaget att underlätta bosparande i kombination med statliga startlån är det inte utan att en verklighetstillvänd får sura uppstötningar.

Om lösningen är att unga ska spara för att köpa i storstäderna så kan ni välkomna många av dem lagom till att de har fått sina första fasta jobb, vilket riskerar att sammanfalla med att deras egna ungar blivit flygfärdiga.

Bland de vidare förslagen finns marknadshyror, först på nyproduktion och sedan helst ”överallt”. De som redan bor ska skyddas, tack för det. In med de rika, fasa ut de ordinära. Som lobbyorganisation ser de nog att de gör sitt jobb.

Det är hyresvärdar som tjänar på marknadshyror. Tjänar på att de med riktigt feta kassor kan slå sig in på en hyresmarknad som tränger undan andra. Lite oklart är det hur utsorteringen på sikt ska hantera viktiga samhällsfunktioner som undersköterskors och bussförares möjlighet att leva i städerna, men skit i det. Segregation är bara tråkigt om du tror, förlåt vet, att klyftor boostar ohälsa.

Kampanjen är ingen braksuccé. En gäst på Facebooksidan tycker att marknadshyror är det mest korkade förslag han hört talas om. ”Det blir inga fler hyresrätter med marknadshyror” konstaterar han. Under en annan post på samma ämne föreslår en annan ”att näringslivet tar ansvar för boenden för nyckelpersoner tills dessa vid behov kunnat hitta eget boende”. Vild tanke, näringslivet kan ta ansvar!

Lek med tanken och kom in i matchen. Tänk om Svenskt näringsliv faktiskt använde sin roll till något annat än att försöka bevara de allra mest kapitalstinnas intressen, om de ville släppa fram nåt nytt och verkligen bana väg för ett samhälle som står pall för framtidens utmaningar. Kanske kräva mer gynnsamma villkor för hyresbyggnation! Samverka för ett utökat byggande, utan att kasta in marknadshyror i leken.

Vi på ETC lanserade en miljösatsning kallad 800 dagar för att uppmärksamma panikläget i klimatsituationen. Det är bara 700 dagar nu. Tänk om företagarlobbyn vågade haka på. Säga att vi uppmuntrar innovation för omställning! Vi vill pusha fram tågcharter och annat klimatsmart resande! Vi bjuder företagare på gästföreläsningar om omställning, energiutveckling, biologisk mångfald och social företagsamhet! Tänk.

Svenskt näringslivs långsiktiga mål är också att ”Sverige ska återta en tätposition i den internationella välståndsligan”. Man blir taggad. Nästan känner hur välståndsmusklerna sväller under uppkavlade ärmar.

Nu är det gissningsvis så att jag inte delar grundläggande politiska värderingar med organisationens vältaliga företrädare. Men jag vill bestämt hävda att nöjda och trygga arbetare ger bättre företagskultur, mindre sjukskrivningar, ett stadigare samhälle och i slutändan kanske leder till organisationsmålet ”bred intressegemenskap kring värdet av företagande och företagsamhet”.

Det är nog lättare för medlemsföretagens 1,8 miljoner anställda att känna sig engagerade i företagen om de inte känner sig söndertuggade och utspottade. Det är dock inte det organisationen kämpar för.

Kapitalister är trögare än gamla hundar och högmodernt och uråldrigt tenderar att vara detsamma i dagens arbetsmarknadidéer. Så att Svenskt näringsliv lånar ut sin sida till Transportföretagen och försöker rikta smockor i riktning Hamnarbetarförbundet känns klyschigt. Det ser också ut som om en klen börsmäklare måttar mot en stadig hamnsjåare, missar förstås. Det känns inte heller mer genuint för att det filmas i taskigt lite grönt ljus och framför en kluddig whiteboard, till skillnad från de vanligtvis så flådiga musiksatta bilderna.

Kommentarerna låter inte vänta på sig. De konstaterar att Hamnarbetarförbundet företräder de flesta i en rad hamnar. Påpekar att alla vet att lockouterna svarat för långt mer stillastående verksamhet än strejkandet. Efter att ”kommunist” som vanligt brukats som ett skällsord i den långa kommentarstråden slår en tjej lite modest fast att ”Jag är inte kommunist, men jag tyckte att Hamnarbetarförbundets krav var helt rimliga”.

Hoppsan. Näringslivslobbyn tog åter ut målvakten och lämnade målet öppet i diskussionen. Smartare hade kanske varit att lurka i kulisserna och hålla låg profil här. Nog för att föreningen tagit på sig att stötta arbetsgivare ekonomiskt vid konflikt, men håll ordning på rollerna. Företräd arbetsgivarsidan, försök inte plocka fackliga poänger i denna symboliskt viktiga strid.

Men det är visst svårt att hålla tassarna borta när det är plånboken som snackar. Inte vanliga plånböcker, utan de där som kan köpa sig en ordentlig kaka av det offentliga utrymmet, allt för att försöka få vanliga dödliga att inte finna storkapitalisterna helt smaklösa. Synd för dem att det går så förbannat dåligt bara.