Om Moderaterna försöker vinna val på att inte säga vad man vill, borde Socialdemokraterna göra tvärtom, skriver Peter Persson.
Sedan firma Reinfeldt/Borg tog över Moderaterna 2003 har signaturmelodin låtit likadan. Sänk skatten för att skapa nya jobb. Således en annan argumentation än på Bo Lundgrens tid, då skattesänkningsambitionerna angavs för att banta välfärdsstaten. Människor skulle enligt Moderaterna lära sig att ta ett eget ansvar. Väljarna tyckte annorlunda och Lundgren fick efter ett katastrofval lämna partiledarposten och drömmen om en skattesänkning på 130 miljarder.
Det fungerade inte att utmana välfärden så tydligt. Människor hade faktiskt inte bara ”vant sig” som högern nedlåtande uttryckte det. Man tyckte det var både rationellt och rättvist att ordna väsentliga saker som förskola, skola, vård och omsorg gemensamt. Gemensam och rättvis betalning och fördelning efter behov, en grundläggande socialistisk tanke hade slagit rot och utvecklats i vårt land. Således bytte man helt beskrivning och motiv för sin politik. Välfärden skulle nu inte utmanas, utan man skulle satsa minst lika mycket som Socialdemokraterna.
Jobbskatteavdraget blev anfallsvapnet mot en beskriven massarbetslöshet som garnerades med ett gigantiskt utanförskap. Man slog Lundgrens skattesänkningsdröm med tio miljarder, lyckades nå 140 miljarder i skattesänkning, medan man fortfarande slogs för ytterligare 3 miljarder i skattesänkningar under höstriksdagen!
Någon månad efter detta väter åter en av Moderaternas kommunikationsexperter ett finger för att se vart vinden blåser. Handen borde vara dyngsur och kroppen yr efter all trianguleringsdans. För nu upptäcker Moderaterna att det saknas pengar i skolan och att pengarna ska gå till det istället för skattesänkningar. På tre dagar anordnar firma Reinfeldt/Borg tre offentliga framträdanden där det meddelas skattesänkningsstopp de kommande åren. För några veckor sedan tyckte de ogenerat att det var riktigt att låna pengar till skattesänkningar. För Moderaterna är det naturligtvis ett ideologiskt haveri att anbefalla både skattesänkningsstopp och ett, om än blygsamt, tillskott till välfärden. Åtskilliga tårar har redan fällts på moderata partimöten.
Det känns väl nästan som att Rojalistiska föreningen skulle utropa ”Leve republiken på kungens födelsedag!” Ett haveri är det också för en regeringspolitik som byggt på att skattesänkningar ger fler jobb, ökade skatteintäkter och därmed resurser till välfärd. Resultatet blev tvärtom. Arbetslösheten har ökat med 140 000 personer och fastnat på en verklig massarbetslöshet. Kommuner och landsting tvingas höja skatt och spara eftersom statliga resurser uteblivit. Kritiken mot brister i skolan, vården och äldreomsorgen blir allt bredare.
Socialdemokraterna måste i denna situation motverka Moderaternas försök att omfamna en opinion på väg vänsterut. Moderaterna är inga nya moderater; istället försöker de taktiserande vinna ännu ett val på att inte säga vad de vill. Efter valdagen fortsätter skattesänkningarna för att skapa utrymme för privata lösningar i det gemensamma. Systemskiftet kommer smygande.
Om Moderaterna försöker vinna val på att inte säga vad man vill, borde Socialdemokraterna göra tvärtom. Nämligen tydligt berätta att vi behöver mer gemensamma resurser, en rättvis fördelningspolitik och en satsning på att åter bygga ett mer solidariskt samhälle. Talar Socialdemokraterna om jämlikhet och minskade klyftor rasar Moderaternas triangulering samman.
