Ledare. Göran Greider.

2015-09-30 09:11

Tal till en blivande elit

Den som studerar ekonomi måste alltid ha i bakhuvudet hur enormt starka ojämlikhetens mekanismer är – annars förstår de inte de samhällen vi lever i.


 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För någon vecka sedan höll jag ett inledningsanförande på Stockholms universitet för några hundra studenter som skulle påbörja sina studier i företagsekonomi. Professor Mikael Holmqvist hade bjudit in mig. Han kom nyligen med en studie om Djursholm som jag berömde (men även kritiserade) på ledarplats i Dagens ETC. I en stor aula bänkade sig alltså en morgon en massa unga studenter och plockade fram sina anteckningsböcker. Holmqvist inledde med att berätta om sin studie och han frågade till och med om några i aulan kom från Djursholm, denna kläckningsanstalt för svensk näringslivselit. Några få räckte upp handen, troligtvis vågade många inte göra det.

När det var min tur att tala såg jag ut över en kommande samling elitmänniskor som säkert redan var en smula oroade över vad de hört. Och jag tror inte de kände sig tryggare av den inledande fråga jag ställde: ”Jag vet att ni som sitter här idag nu ska inleda era studier på universitet. Min viktigaste fråga till er är då: Varför? Och varför har ni valt just företagsekonomi? Jag är säker på att världen skulle bli en absolut hopplös plats om det inte fanns några rörmokare eller läkare i världen. Men samhället skulle klara sig hyggligt utan en enda företagsekonom.” Enstaka elever skrattade till, men de allra flesta såg förvånade ut: Är det så här en kurs i företagsekonomi ska inledas?

Forskning och enkäter – som bland annat TCO gjort – visar att de flesta som har tjänstemannajobb idag är svårt överutbildade. I vår tid tenderar de flesta arbeten att bli enklare och enklare, tvärtemot vad som ofta hävdas. Sociologen Roland Paulsen har i en rolig avhandling om ”det tomma arbetet” berättat vad mer eller mindre sysslolösa tjänstemän gör på sin arbetstid. Flera timmar av åttatimmarsdagen är tomma på produktivt arbete. Minns jag rätt berättar en som intervjuas om att han brukar strö ut en massa gem på golvet på sitt kontor på eftermiddagen. Sedan lutar han sig mot dörren till korridoren för att – sova. Om någon då öppnar dörren kastar han sig över gemen och hävdar att han just vält ut dem och är fullt upptagen med att plocka gem så att det ser ut som om han arbetar för fullt.

Många av aulans studenter anade kanske verkligen vilken framtid som väntar dem: I viss mening behöver ingen av dem den utbildning de nu ska få de närmaste åren. Framförallt behöver inte samhället den. Jag tröstade dem med att den stora poängen med att gå en utbildning är att man då får chansen att oavbrutet fråga sig: Vad är det för mening med allt detta?

Kan de blivande eliterna i världen påverkas i progressiv riktning? Under efterkrigstiden klev det överallt i västvärlden fram en elit som hade påverkats av de föregående 20 årens katastrofala händelser – massarbetslöshet, samhällskris, världskrig, förintelse. Plötsligt var västvärlden full av ekonomer som trodde att ingrepp måste och kan ske i ekonomin för att den ska fungera. Ett progressivt grundackord hördes, inte bara bland organiserade gräsrötter och politiker utan också i universitetetsvärlden. Bland socialliberaler fanns en stark idé om den sociala ingenjörskonstens möjligheter, och den levde i symbios med radikalismens och reformismens optimistiska idéer om att samhället kan planeras bättre och att allting inte behöver överlämnas åt marknadsekonomins spontana krafter.

Sedan klingade det där ackordet bort. Utbildningar i ekonomi är idag troligen mer avskurna från sociala realiteter och medvetna politiska horisonter än någonsin tidigare. Ändå svävar ju över varenda en av de där unga ekonomistudenterna jag hade framför mig de tunga ödesfrågorna. Den stigande temperaturen i biosfären får konsekvenser för allt vi gör och kommer att göra. Är man företagsekonom måste man ta reda på vilket ekologiskt fotavtryck ett företag gör i världen. Om inte – så är det som om en läkare inte skulle veta var hjärtat sitter i en kropp. Problemet är att i klassisk nationalekonomi gömmer sig en bild av människan som lätt blir till ett slags ideal: Den ekonomiska människan, ett isolerat subjekt som är ute efter att maximera sin egennytta. Och visst, modellen fungerar ibland. Samtidigt är det den mest artegoistiska bild av människan som någonsin har skapats. Den ekonomiska människan är en människa som per definition bryter sig ut ur och ställer sig ovanför alla ekosystem.

Den andra ödesfrågan är den nästan överallt växande ojämlikheten. Idag tjänar 85 enskilda miljardärer mer än halva jordens befolkning. Bara en dumskalle kan komma fram till att det inte får enorma konsekvenser för hela denna planet. Jag rekommenderade studenterna att läsa en fantastisk liten bok som heter Ojämlikhetens anatomi av Per Molander. Han frågar sig varför alla kända samhällen oftast har varit så oerhört ojämlika. I den ideala marknadssituationen förhandlar två likvärdiga parter och får lika stort utbyte. Men Molander visar med matematiska modeller att det räcker med bara en mikroskopisk resursfördel för den ena parten för att upprepade förhandlingar ska sluta med att den starkare parten får hela kakan.

Den som studerar ekonomi måste alltid ha i bakhuvudet hur enormt starka ojämlikhetens mekanismer är – annars förstår de inte de samhällen vi lever i.

Går det att påverka blivande eliter? Jag vet inte. Men en tidig morgon på universitet kändes det lite så.