Antonia Ax:son Johnson är sedan länge en av näringslivets tyngsta profiler. Strax före valet fyllde hon 75 år. Det uppmärksammades på familjesidan i Dagens Nyheter. Hon berättar om familjeimperiet, om Axel Johnson-gruppen med 25 000 anställda och omsättning på 120 miljarder kronor, med företag som Åhléns och Hemköp. Hon är mån att poängtera att hon inte bara ägnat sig åt affärer utan engagerat sig politiskt för Liberalerna. Är hon feminist? ”Självklart.” Vad oroas hon av? ”Planetens tillstånd och demokratins utsatthet.”
Några veckor senare – efter valet – uppmuntrade hon Alliansen att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna.
Det absolut värsta tänkbara alternativet för någon som verkligen bryr sig om kvinnors situation, eskalerande klimatkris och högerpopulismens kroniska demokratiförakt.
Det gäller att vara pragmatisk, sa hon till Dagens Industri.
Uppenbarligen.
Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev
Att hon styr in på kollisionskurs med de värderingar som hon gärna kopplar till sin person, handlar om att hon tycker att Socialdemokraterna dristat sig till vänsterpolitik, ”på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i svensk politik”. Det är helt enkelt inte sant. Men hon väljer att kasta sin humanistiska profil överbord – för att skydda sina investeringar i välfärdsindustrin, för att söka ett politiskt styre som aldrig kommer att kräva att landets rikaste bidrar mer till det gemensamma.
Nu går det ingen nöd på Ax:son Johnson. Inte heller med en rödgrön regering. 2017 kunde Dagens ETC visa att hon procentuellt sett betalar mindre i skatt än en kassörska. Senaste sex åren har hon dragit in 5,4 miljoner kronor i månaden, men har till sist betalat bara 18 procent i skatt på sina inkomster i Sverige.
Mycket vill ha mer.
Visst fick hon kritik, från alla möjliga håll. Många lovade att sluta handla på Åhléns, Hemköp eller Willys. För även om Ax:son Johnson har lämnat över den operativa ledningen till nästa generation, är hon fortsatt ägare, aktiv som styrelseledamot och omöjlig att skilja från koncernen. Det hon säger blir Axel Johnson-gruppens officiella linje. Om ingen säger emot. Och ingen opponerade sig efter hennes utspel om Sverigedemokraterna.
Undrar hur hennes anställda ser på kampanjen för Sverigedemokraterna?
En tanke som kommer när Axfood (ägt av Axel Johnson AB) skickar ut ett pressmeddelande om att man ökat sitt ägande i Urban deli, från 50 till 90 procent.
För dig som bor utanför Stockholm kan jag meddela att Urban deli är en kedja anpassad för den kräsna medelklassen. Mycket ekologiskt, betoning på mångfald. Mataffär, restaurang och saluhall i ett och samma livstilsprojekt. Passa på att dricka en ofiltrerad öl innan du hämtar upp din veganska ragu eller kanske något hängmörat från en namngiven bonde.
Ax:son Johnson drömmer om klimatförnekande, rasistiska Sverigedemokraterna. Nu äger hon Urban deli.
Det skaver.
Som det brukar göra när verkligheten placerar sig för långt från varumärket.
Urban Deli öppnade först på Nytorget, Södermalm, en mytologiserad plats i svensk debatt. Belackarna misstar alltid en inflyttad mellanchef med dyra vanor för en V-MP-Fi-röstande hipster med godhetskomplex och förakt mot vanligt folk. Urban deli använder sig av spänningen, framgångsrikt.
I augusti etablerar sig projektet även på Expressens kultursida, när Jens Liljestrand försöker förstå Sverige genom att utforska Jimmie Åkessons älskade vikingarock för att sedan uppsöka Nytorget: ”PK-elitens nervknut, kvarteren dit den identitetspolitiska, mångkulturalistiska, godhetsposerande medieeliten vallfärdar för att sörpla latte, äta avokadosallad och dricka ipa.” Han sätter sig på Urban deli. Minns skylten som brukade hänga där: ”Här jobbar flator, muslimer, kurder, bögar, judar, afrikaner, asiater, svennar och många fler. Det funkar riktigt bra.”
Nu jobbar de för Ax:son Johnson.
Nu går vinsten till Ax:son Johnson.
Som inte har några problem att normalisera Sverigedemokraterna.
Som använder sin verksamhet till att finansiera opinionsbildning för att normalisera Sverigedemokraterna. Fokus ges ut tack vare stöd från Nordstjernan, vars största ägare är Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Miljoner kronor in, Johan Hakelius texter ut.
Så hur fungerar det?
Jag frågar Urban Deli, får följande svar:
”Urban Deli står starkt i sina värderingar om allas lika värde, öppenhet och mångfald. Vi är politiskt oberoende, men vår ståndpunkt är uppenbar för oss och våra gäster.”
Jag vet inte, jag. Kan ett företag någonsin vara fundamentalt annorlunda än sin ägare? Vems värderingar spelar till sist någon roll?
När jag intervjuar anställda på Urban deli säger de som känner till Ax:son Johnsons ställningstagande att de tycker att det är olustigt och svärtar ner deras arbetsplats. Det är som att bli sparkad i magen, säger en: ”För mig är det viktigt att jobba för ett företag som inte har vidriga åsikter.”
Funderade hon över det, Ax:son Johnson? Att hennes egennytta påtvingas tusentals, utan vilka hon inte hade haft någon position överhuvudtaget. 350 personer är anställda hos Urban deli. Det är som om de strör mångfaldsglitter över sin ägare (som samtidigt får miljöglitter från Axfoods hållbarhetschef Åsa Domeij).
Nej, den här ledaren är inte en uppmaning till bojkott. Det är inte min ryggmärgsreflex. Men avgör själv. Jag vill mest nämna det fullständigt orimliga i att en miljardär kan förstöra för så många, för just dem som gör henne förmögen. Att så många sveps in under hennes girighet, att deras reaktion därefter formas av att de befinner sig i beroendeställning.
Allt för att hon inte vill betala en gnutta mer skatt.
Ax:son Johnson är Sveriges rikaste kvinna.
Sorgligt, småaktigt.
