Samtidigt avslutas nu det internationella engagemanget, inklusive det svenska, i ett av de längsta och mest misslyckade krig som förts på senare tid. Det gäller kriget i Afghanistan. Nato och USA har varit där och Sverige har varit där. Länge. Nu är kriget slut, säger man. I alla fall för USA och Sverige. Syftet när kriget började, för 20 år sedan, sades vara att bekämpa terroristerna. Det var efter terrorangreppen mot USA. 9/11. Kommer ni ihåg? Flygplanen som körde in i Twin Tower? Det finns inte en sekunds försvar för angreppen men president Buschs strategi, att bomba bort terrorister och ickedemokratiska regimer (efter Afghanistan följde Irak) kan knappast betecknas som något annat än ett katastrofalt misslyckande. Utom för de gigantiska ekonomiska intressen som finns inom det militärindustriella komplexet.

Kriget sägs alltså vara slut men för vem? Knappast för Afghanistans befolkning. Där eskalerar nu våldet. De få ljuspunkter som finns - bl.a. skolor för flickor, fler kvinnor på universiteten, en fjärdedel av parlamentets ledamöter är kvinnor, mödravården har byggt ut och mödradödligheten har halverats de senaste 20 åren – allt detta äventyras nu av den pågående brutala utvecklingen. Helene Lackenbauer, Afghanistanexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, beskriver den senaste utvecklingen som extremt allvarlig, men inte oväntad. Hon bedömer det som troligt att landet återigen tas över av talibanerna. Hon förutspår ödesdigra konsekvenser om historien upprepar sig och redan nu ökar antalet flyktingar. – Mycket av arbetet som har gjorts i Afghanistan de senaste 20 åren kommer att gå till spillo. Vi kan nästan vara säkra på en humanitär katastrof, menar hon. (DN 210801)

Syftet med kriget var alltså att bekämpa terrorism och Sveriges uppdrag var att upprätthålla säkerheten. Uppdraget har misslyckats totalt. Redan under våren 2017 publicerades en utvärdering av den svenska insatsen. Där framgick med all önskvärd tydlighet att trots enorma kostnader, 27,5 miljarder beräknade man då, och trots mänskliga uppoffringar så var den pågående insatsen ett gigantiskt misslyckande. Den svenska närvaron ansågs inte ha bidragit till att säkerhet upprätthållits och den hade inte heller, vilket var ett annat mål, byggt upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna. Däremot ansåg utredaren att Försvarsmakten utvecklat sin egen förmåga till samarbete, t.ex. med Nato. Och det är just det som försvarsminister Hultqvist lyfter fram när han kommenterar att Sverige nu drar sig ur.

– Vi har lärt oss att samarbeta, säger han.

Man tar sig för pannan. Sverige medverkade alltså i ett långdraget och för civilbefolkningen outhärdligt krig där rapport efter rapport visat att säkerhetsläget kraftigt har försämrats och där svenska Afghanistankommittén tidigt varnade för att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande, skulle leda i helt fel riktning. Vi har lärt oss att samarbeta, säger försvarsministern. Vad han inte säger är att det är ett samarbete som sedan fortsatt på svensk mark, möjligt genom Värdlandsavtal och ökat vapensamarbete med USA.

För Afghanistans befolkning är resultatet ett fortsatt och intensifierat krig och en trolig återgång till talibanstyre.  Människor flyr nu för sina liv och Europa, inte minst Sverige, stänger gränserna. Som om människor vore sopor – redo att dumpas i ett annat land mot betalning.

De flesta pekar på förhandlingslösningar som den enda utvägen. Efter förödda jordar och miljoner döda återstår alltid bara förhandlingsbordet. Det borde vara internationell lag på att börja där. Och stanna där. Tills konflikten är löst.