Annie Croona: Sverige hukar när Trump bryter mot folkrätten

2025 var galet, och beskrivningen ser ut att kunna appliceras även på 2026. Den 3 januari, nästan på dagen fem år sedan Donald Trump hetsade en mobb att attackera Kapitolium för att hindra den demokratiska ordningen, bombade USA flera mål i Venezuela. Amerikansk militär tillfångatog Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores i vad som beskrevs av Trump som en ”briljant genomförd aktion”. 

Det är förstås ingen oproblematisk ledare det handlar om. Maduro är utan tvekan en auktoritär sådan, en som knappast står upp för demokratiska intressen. Men likväl: det är oacceptabelt, ett brott mot folkrätten, att agera som Trump gjorde. Man kan inte kidnappa ett annat lands ledare.

Om man inte är USA, vill säga – åtminstone baserat på reaktionerna från den svenska regeringen. Statsråden verkar inte ha några problem med förehavandet; tvärtom tycks de anse att allt är i sin ordning. Antagligen drivs de av en orubblig – och naiv – tilltro till det stora landet i väst, och förstås en rädsla för att göra dess ledare upprörd, inte minst eftersom det skulle kunna resultera i indraget stöd till Ukraina.

”Sveriges regering fäller inga tårar över att han förlorat makten”, skrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) på X kort efter kidnappningen av Maduro. Retoriken är förbluffande barnslig, okunnig och rentav farlig, och går knappast ihop med ministerns budskap i samma inlägg: att folkrätten ska respekteras.

Malmer Stenergard skriver också att Maduro saknar demokratisk legitimitet, och det är sant att regimen saknar brett stöd. Men det finns heller inget stöd för en militär invasion från USA. Men är man övertygad om att USA är ”the good guy” – en föreställning som borde ha motbevisats med råge de senaste åren – ser man det man vill se. 

Hon är inte ensam om sin inställning. I P1 morgon 7/1 säger svensk-venezuelanska Dinorah Frometa, som tidigare jobbade för regeringen i Caracas, att USA:s agerande var rätt och att alla i Venezuela är glada över det här. Om man håller på att drunkna, säger hon, och någon kastar en livboj åt en – då tar man den, oavsett om den kastas av Donald Trump. 

Det är en grovt förenklad bild. Såväl beskrivningen av Trump som en  vit riddare – blir Venezuelas invånare verkligen räddade? – som bilden av en odelat lycklig befolkning bör ifrågasättas.

I SVT intervjuar korrespondenten Tigran Feiler en rad venezuelaner om hur de ser på situationen. Flera av dem ger uttryck för inställningen ”två tankar i huvudet samtidigt”: att Maduro är auktoritär och destruktiv för landet, men att det är fel och farligt att ett annat land går in militärt och kidnappar en ledare. En av de intervjuade beskriver det som att en (farlig) herre bytts mot en annan.

Efter operationen i Venezuela riktades blickarna förstås mot Grönland. Här i Sverige var vi många som väntade oss ett snabbt och tydligt avståndstagande från Trumps kidnappning av Maduro, eftersom ett undfallande svar skulle vara att sanktionera beteendet: att låta Trump sätta ett prejudikat. 

Men det dröjde, och när det väl kom en kommentar var den kort och platt: en plikttrogen tweet från Ulf Kristersson (M) om att Sverige står bakom Danmark. Men mycket i Sveriges agerande pekar på att vi lägger oss platt när ordern kommer från Trump. 

Nu haglar uttalandena om hur USA ska ta över Grönland. Köpa det, kanske? Gå in med militär? Inte uteslutet. Och alltjämt är Sverige sammanbundet med USA genom DCA-avtalet, det militära samarbetsavtal som gett USA tillgång till 17 svenska militärbaser. 

Vad regeringen Kristersson skriver i sina plikttrogna tweets är en sak, vad man gör är en annan – större – sådan. 

När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj träffade sin amerikanska motpart i Vita huset i augusti i fjol diskuterades frågan om val i krigstid, apropå att det ukrainska valet uteblev på grund av Rysslands krig. Donald Trump sa då: ”Så om 3,5 år, om vi råkar vara i krig med någon – inga mer val? Oh, det är bra.” Han sa det skämtsamt, Zelenskyj skrattade. Och kanske var det menat just som ett skämt. Men är det något vi borde ha lärt oss om Trump så är det att man ska ta honom på orden, hur absurda de än är.

Hur det här utvecklas återstår att se. Men vi vet att Donald Trump har döpt om försvarsdepartementet till krigsdepartementet, att han inte räds militära invasioner – och att omvärlden inte vågar säga ifrån när han släpper sina bomber. Minnet av den 6 januari 2021 – stormningen av Kapitolium – säger oss också att Trump är beredd att gå långt för att hindra den demokratiska ordningen från att stoppa hans envälde. 

2026 har, bokstavligen och bildligen, bara börjat.