USA är ett land med skenande ojämlikhet. Tre individer – Jeff Bezos, Warren Buffett och Bill Gates – äger mer än halva befolkningen.
Men samtidigt finns där ett växande antal miljardärer som påtalar att deras priviligierade grupp har alla möjligheter att fungera som en komponent i fördelningspolitik.
”Höj skatten för de rika och använd pengarna till att investera direkt i det amerikanska folket”, tycker miljardären Tom Steyer. Du hittar den attityden även hos trion som befinner sig på pyramidens topp. Nej, inte Bezos, upptagen med att planera så att Amazon betalar noll kronor i federal skatt. Men däremot har Buffett länge – särskilt efter finanskrisen – anklagat politiker för att ”skämma bort” miljardärer som ”utrotningshotade djur”. Ingen kommer att sluta göra affärer om skatten höjs, konstaterar Buffett.
Han kräver att systemet ska bli mer utjämnande. Den som tjänar pengar på pengar ska inte ha fördelar gentemot den som tjänar pengar på arbete.
USA står inför stora utmaningar. Utbildning kostar, sjukvård kostar. Men allt det kan finansieras, säger Gates:
”Jag har betalat mer än någon annan, men regeringen borde kräva att personer i min position betalar betydligt högre skatter.”
Det är inte bara amerikanska superförmögna som kan tänka klokt om värdet av och vägen till jämlikhet. Franska efterlyser högre skatt. Tyska kräver förmögenhetsskatt för den som har över fem miljoner kronor (vilket skulle kunna ge 1 000 miljarder kronor, med en femprocentig skatt under två år). Italienska anser att det är ”skandalöst” att inte börja med dem som har mest. Norska talar om miljardärens plikter att se till samhället i stort.
Här i Sverige…
Tyvärr verkar det som att vi dras med exceptionellt snåla miljardärer.
Inte en enda har hittills nappat på Buffetts och Gates initiativ Giving pledge, vars idé är att du förbinder dig att ge bort merparten av din förmögenhet till välgörenhet. 189 miljardärer från 22 länder, ingen från Sverige. Och då handlar det om välgörenhet, som svenska miljardärer föredrar om alternativet är att betala mer skatt. Hellre frivilliga utbrott av filantropi än att demokratiskt valda fördelar under ordnade former.
Höj min skatt!
Säger inte våra megarika, aldrig någonsin.
Istället odlar de paranoid misstro mot att deras pengar ska slussas vidare, bortom deras kontroll, till kreti och pleti. ”Vad fan får jag för pengarna?” svarade Leif Östling, då ordförande i Svenskt Näringsliv, efter att han avslöjats med skatteupplägg på Malta.
Han försökte även med ett annat av de vanligaste argumenten, nämligen att Sveriges rikaste faktiskt redan skattar enorma summor: ”Jag har betalat för minst 1 000 skattebetalare.”
Ja, det är enorma summor. Drygt två miljarder kronor för de tio svenskar som betalar mest skatt. Men de har enorma inkomster och bygger enorma förmögenheter.
Hur kan någon som tjänar miljarder bli kränkt varje gång den ska släppa ifrån sig miljoner?
Den som har mycket bör bidra mer än den som har avsevärt mindre. En civiliserad riktlinje. Alltså inte bara räknat i absoluta tal. Det handlar om procent. Progressiv beskattning. Men rika svenskar betalar inte alls högre skatt än vanliga lönearbetare. Dagens ETC har visat att Antonia Ax:son Johnson betalar mindre än en kassörska på Willys.
Svenska miljardärer vill gärna att du ska vara tacksam för att de stannar kvar, trots att skattetrycket skulle kunna implodera vilken batyskaf som helst. Vad jämför de med? Malta? Faktum är att Sverige har blivit ett paradis för den som är rik och inte vill dela med sig.
Under de senaste decennierna har skatt på förmögenhet, arv och fastigheter systematiskt tagits bort. Det vill säga kapitalskatter. Just vad som skulle bromsa den negativa utvecklingen.
Långt ifrån alla länder har gjort som Sverige. Norge har förmögenhetsskatt, Finland och Danmark har arvsskatt. Till exempel.
”Trots allt tal om arbetslinjen är det alltså kapitallinjen som gäller i Sverige. Här gynnar vi ägandet, inte arbetet”, skriver Anna Dahlberg i Expressen, kritisk mot att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) låst sig ideologiskt innan diskussionerna om en ny skattereform ens börjat.
Miljardärer ska vara förebilder.
Det säger Viveca Ax:son Johnson när hon intervjuas på ledarplats i Svenska Dagbladet. Miljardärer inse sin egen makt, respektera ”noblesse oblige”. Hon kallar miljardären för en jägare. Dela med sig till ”stammen” är en självklarhet. Men:
”Fick inte jägaren behålla lejonparten av bytet så skulle snart motivationen att riskera liv och lem i jakten på bytet försvinna.”
Det är alltid plågsamt när någon försöker intellektualisera den primitiva oviljan att ge upp det som är mitt, mitt, mitt men som i själva verket är resultat av arv, det arbete som tusentals anställda lagt ner och/eller spekulation.
”De som tror att företagande utan upplyst egenintresse fungerar kan besinna vad man brukade säga om den typen av ekonomiskt system i Sovjet: De låtsades betala oss och vi låtsades arbeta.”
Nivån…
Du säger skatt, miljardären svarar Sovjet.
Ingen planerar att expropriera Ax:son Johnsons tillgångar och skicka henne till omskolningsläger. Möjligen kan det bli aktuellt med något högre skatt på kapitalinkomst. Kanske är det i konflikt med förskönad girighet (upplyst egenintresse). Kanske kommer denna detalj att vara nog för att Ax:son Johnson ska slockna i styrelserummet.
Vem vet hur de rikaste fungerar.
Svenska miljardärer verkar i alla fall tro att Sverige fortfarande är så jämlikt att de inte behöver bli solidariska eller ödmjuka av ren självbevarelsedrift. Stämmer inte. Tre individer – Stefan Persson, Hans Rausing och Melker Schörling – är rikare än 60 procent av befolkningen, rikare än 4,6 miljoner svenskar.
Krisläge för alla som har en inre kompass som strävar mot rättvisa.
Men tydligen inte för snart 200 miljardärer.
Hur långt ska det gå innan en av dem faktiskt säger att den vill ta sitt ansvar?
