Ledare. Max V Karlsson.

2020-12-05 03:00
Bild: Dagens ETC / Polisens Youtube-kanal
Puffetikett
Dagens ETC

Svenska polisens nya realityserie är ett prakthaveri

Det är tydligt att polisen, i sitt användande av sociala medier, beter sig på ett sätt som ingen annan myndighet skulle komma undan med. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

De två första avsnitten av den nya realityserien "Ingripandepoliserna" har tagits bort och det finns inget datum för när de kommer tillbaka eller om de kommer att klippas om. I det andra avsnittet får tittare se en misstänkt gripas samtidigt som hans barn gråter och ropar ”pappa!" i bakgrunden. I klippet efter gnäller polisen över sina kalla pommes frites.

Mannens advokat säger att flera tittare kunde identifiera den misstänkte, och förundersökningsledaren för brottet informerades aldrig om polisens contentplaner.

Serien sänds framför allt på IGTV, det längre videoformatet på Instagram. Det görs också reklam i kollektivtrafiken och på reklamtavlor runt om i landet.

Målgruppen är unga och syftet är att få fler att söka till polisutbildningen.

Realityserien är också ett prakthaveri.

Huvudpersonen, Polismyndigheten, är en av samhällets mäktigaste institutioner och maktutövare. Men i klippen behandlas myndighetens representanter som vilka kändisar eller influencers som helst. Alla komplicerade ärenden reduceras till en enkel och lättillgänglig dramaturgi som kan gillas och delas, och allt poliser gör ska kunna paketeras som en säljande story.

Polismyndigheten säger att allt har gått rätt till när avsnitten spelat in. Men vi som tittar kan inte veta det, det finns inget sätt att följa upp det som händer eller för att se om innehållet ger en rättvis bild av situationen. Du ska bara lita på deras ord.

I ett annat avsnitt hittar de glada och perfekt ljussatta poliserna en avliden kvinna. Du som tittar får se en likbår och höra detaljer som att den avlidna hade en skällande hund i sin lägenhet. Du får också se den överviktiga och rädda hunden som anhöriga utan problem kommer att känna igen.

Scenen direkt efter detta visar hur två poliser genomför ett förhör med en misstänkt tjuv, utan ombud. Du får se vad den misstänkte hade i fickorna medan polisen i voiceover kallar honom för ”sårbar”. Det är oklart om mannen vet om att han kommer att vara med i en realityserie.

Seriens kamerateam är inte poliser men följer ändå med tätt inpå under den polisiära verksamheten.

Det är uppenbart att satsningen är tänkt att boosta polisens image. Den monolitiska myndigheten ska verka ofelbar, och som ett led i detta kan den aldrig be om ursäkt eller ta till sig kritik. Men polisens konton i sociala kanaler är myndighetsutövning – och måste hållas till samma standard.

I det här fallet är det troligt att polisen själva inte har koll på om de som medverkar i klippen vet om att de är med i en realityserie som det görs reklam om i tunnelbanan. Det skulle inte bara vara oetiskt, utan också en integritetskränkning. 

Här blir det tydligt att polisen i sitt användande av sociala medier beter sig på ett sätt som ingen annan myndighet skulle komma undan med. Kronofogden kan inte göra reality-tv om när de utför vräkningar, och socialen kommer inte att lägga upp klipp när heroiska socialsekreterare omhändertar barn. Men bilden av polisen som en hjältebransch kan bara reproduceras utan bilder som polisens räd mot Tensta Konsthall, användningen av otillåten AI-teknik som Clearview eller Stockholmspolisens systematiska trakasserier av utsatta migranter.

Klippen skildrar inte heller de poliser som väljer att lämna yrket på grund av undermåliga villkor eller en ohållbar arbetsmiljö. Trots namnet är reality-tv inte verkligheten, och i Polismyndighetens copaganda finns det alltid ett lyckligt och klickfiskande slut.

Max V Karlsson
Max V Karlsson 

Facklig aktivist och skribent. Researchar och skriver om ämnen som teknik, makt, högerns opinionsbildning och gränsen mellan jobb och liv