Ebba Busch har gjort ett utspel om att slopa alla pappamånader. Det kommer vara ett prioriterat krav från KD om de får bilda regering efter valet. 

Många har helt korrekt poängterat att ett sådant förslag skulle vara ett steg tillbaka för jämställdheten och kvinnokampen. Att kvinnor riskerar att få sämre löneutveckling och pension. Någon har även nämnt att det blir sämre för barnen ifråga (den lilla detaljen!).

Det räcker som argument. Men saknas inte en kategori i debatten om pappamånaderna?

Nämligen – papporna. Det är fint med solidaritet men pappaledigheten är något män bör strida för av rent egenintresse.

Enligt en Sifo-undersökning beställd av Försäkringskassan ringer fem av tio sin mamma när de har problem, medan bara en av tio ringer sin pappa. Enligt Försäkringskassan beror detta troligen på just på ojämn föräldraledighet.

Män är även generellt mer ensamma och har svårare att hitta stöd vid svårigheter. De tar livet av sig i högre utsträckning – ungefär 70 procent av alla som tar sitt liv är män.  Självklart är föräldraledigheten och sämre kontakt med barnen en viktig faktor bakom detta. Ojämnt uttag av föräldraförsäkringen ökar dessutom risken för att relationen inte håller.

Att fler män är hemma med sina barn är en viktig seger för kvinnors jämställdhet – men också för män. Tack vare pappamånderna slipper pappor nu oftast sura miner från arbetsgivare som tycker det är konstigt med pappor som är hemma med barnen.

Förr var det vanligt med arbetsgivare som tyckte att sådant närmast var oseriöst. 

Vi män ska inte acceptera att Ebba Busch vill skicka tillbaka oss till en tid när män tvingades välja mellan att vara en närvarande förälder och att göra karriär. Hon verkar strunta i alla pappor som blivit ensamma och som har sämre kontakt med barnen. 

Jag tänker på alla män som missat sina barns barndom. Som förlorat sina viktigaste relationer. Som blivit så ensamma att de slutat med att de skjutit sig med hagelbrakaren.

Ge fan i vår pappaledighet, Ebba Busch.