Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-01-27 04:50

Svensk nollvision dödar narkomaner

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den här veckan kommer ni att få läsa en hel del om cannabis i Dagens ETC. Till att börja med tar vi temperaturen på debatten. Den börjar röra på sig. Inte minst efter att amerikanska delstater legaliserat och Barack Obama jämställer marijuana och hasch med alkohol. Tack, säger liberalerna. Men det här är inte fråga som de kan hävda ensamrätt till. Den är global. Producentländerna tvingas tänka nytt när det av USA och andra subventionerade kriget mot narkotikan bara leder till mer våld, till en ständig upptrappning där karteller bildar stat i staten. (På onsdag skriver Magnus Linton mer om detta, i tidningens utrikestema, och den som ännu inte riktigt förstått hur latinamerikanska länder resonerar ska verkligen läsa.) Men det här handlar dessutom om svensk narkotikapolitik. Om hur destruktivt den förs, om övertonerna, om ryggmärgsreflexerna som saboterar varje försök till konstruktiv dialog.

Personligen ser jag ingen som helst anledning att legalisera cannabis. Ingen har lyckats övertyga mig. Men jag lyssnar på argument, oavsett linje. Det är inte att kapitulera. Det är att kliva upp ur en ideologisk skyttegrav som alltsedan 1970-talet paralyserat den narkotikapolitiska debatten.

När glömde vi bort att debatten inte slutar med värderingar, utan med människoliv? Idag dödar svensk narkotikapolitik. Pröva att lyfta den bistra sanningen bland annars vettiga människor och risken är stor att du stämplas som ”flummare” och ”knarkförespråkare”. Så djupt inpräntad är förvissningen om att politikens idealtillstånd – nollvision – har varit framgångsrik, och att det saknas alternativ, ett samhälle måste vara narkotikarestriktivt, det är att ta ansvar för medborgarna.

Debatten är både låst och larmad.

Samma aggressiva tonfall, oavsett om någon vädrar marijuanalegalisering eller om en forskare påtalar att Sverige låter narkomaner dö för att deras sjukdom behandlas som ett polisiärt problem snarare än en social, vårdfokuserad skyldighet.

Ta nollvision inom trafiken. Hur ofta diskuterar vi inte det? Och när Transportstyrelsen berättar att dödstalen är rekordlåga (264 personer i fjol) så är det en konsekvens av politiska åtgärder, ett samhällets aktiva ansvarstagande.

Men vi talar nästan aldrig om nollvisionens resultat vad gäller narkotika. Där är visionen i sig själv nog. Den enda vägens politik. Trots att den dödar.

Dödligheten bland narkomaner är rekordhög, sedan 80-talet (1988 kriminaliserades narkotikabruk) har antalet som dör mer än fördubblats.

2012 noterades 589 dödsfall – värre än någonsin, och en överdödlighet jämfört med många andra europeiska länder.

Jag kan inte acceptera det som en olycklig konsekvens av ett nödvändigt ställningstagande. Men många verkar kunna göra just det. Jag förstår inte. När jag tidigare skrivit om den här saken så har reaktionen blivit i bästa fall beklagande och i värsta fall misstänkliggörande: ”Vems ärende går du nu?”

Jag vet att det finns politiker som tycker annorlunda, som tror på en mer human narkotikapolitik, med skademinimering snarare än att jaga enskilda missbrukare långt, långt utanför de kriminella nätverkens centrum. Men de är tysta. Drabbade av den sortens beröringsskräck som en defekt debatt orsakar.

Hur ska vi rädda hundratals liv varje år? Kan vi prata om det, tack. Eller ska vi bara låta det bero när Stockholms politiker tar mer än ett decennium på sig att arrangera sprutbyte? När det är förtvivlat svårt att få substitutionsbehandling (Subutex, Metadon) för den som behöver? Avfärda det som obetydligt varje gång en kunnig forskare lämnar fältet eftersom att hen fått nog av att ideologiska ramar hela tiden begränsar möjligheterna, oavsett vilka fakta som presenteras, oavsett hur många studier som visar att repression inte fungerar utan dödar.

Den som läser in sig på narkotikapolitik märker att problemformuleringen skärptes på 70-talet. Det talades då plötsligt om ”social smitta”, om en ”social förfallsprocess” som hotar att fräta ”sönder välfärdssamhället”. Och sedan, 1978, kom målet om ett narkotikafritt Sverige.

– Good luck, sa en läkare som jag intervjuade häromåret.

Han hade då emigrerat från ”slagordsdebatten” och börjat arbeta i USA istället. Han var uppgiven, men framför allt redigt förbannad:

– Har man stått mitt i verkligheten och behandlat narkomaner, eller pratat med mammor till de som har dött, blir man rätt trött på dessa symbolfraser. Kan det finnas något mer pinsamt självklar uppfattning än att vi önskar att narkotikan inte fanns?

Cannabis är inte heroin eller amfetamin. Men ger upphov till identisk dogmatism. Vi måste bli kvitt den. Jag har nu skrivit en ledare om att tunga narkomaner dör för att samhället låter det ske. Kan ni läsa utan att för den skull anta att jag samtidigt vill placera joints i alla tonåringars mungipor? Då är det ett steg i rätt riktning. Exakt så absurd har debatten blivit.