Förra veckan berättade han för Expressen om anledningen till det abrupta slutet. Det var ett inlägg han skrev på Twitter om regeringen som gjorde hans chefer på nyhetsbyrån nervösa.

Bakgrunden var att SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) fått signaler om att satsningen på hågkomstresor inte skulle förlängas, något som Dagens ETC var först med att avslöja.

”Aldrig under 35 år tagit ställning för nån regering eller parti. Men när en regering, med ett stödparti, vars egen vitbok visar att flera av partiets grundare var nazister, drar in stödet för SKMA, som bekämpar antisemitismen och undervisar om Förintelsen – där går gränsen”, skrev han i inlägget. 

Eftersom Sverigedemokraterna uttryckt sig aggressivt mot SKMA under hösten var det inte långsökt att tänka att regeringen fattat beslutet med hänsyn till samarbetspartiet. Många reagerade precis som Owe Nilsson.

Men efter tweeten valde ledningen att omplacera honom till textredigerare eftersom de menade att man inte kan arbeta som reporter om man kritiserar regeringen så hårt.

En sådan omplacering innebär i praktiken att tysta en journalist. En textredigerare arbetar med andras texter, ett inte oviktigt arbete, tvärtom, men det är en helt annan roll än att vara den som skapar nyheterna. En reporter intervjuar, analyserar och skriver sedan texten.

Nilsson var inte nöjd med hanteringen och valde därför att säga upp sig. Kanske visste cheferna att han inte skulle acceptera den nya rollen och använde omplaceringen för att få honom att självmant lämna.

Vad som är märkligt i hela historien är att ledningen på TT hävdar att Regeringskansliet hört av sig till dem och varit kritiska till Nilssons inlägg, något han berättat om för Expressen:

”Det är allra allvarligast, att det var en statssekreterare som ringde och klagade. Det framhölls för att understryka allvaret i det här. Jag har full förståelse för att TT måste agera utifrån TT:s intressen i en sådan här fråga, men då blir det en annan logik för då handlar det också om att TT ska markera sitt oberoende och sin självständighet. Då är det i min bok inte optimalt att plocka bort den mest erfarna reportern de har inom politik helt och hållet”, säger Nilsson.

Owe Nilsson har en poäng i sin reaktion och det är oroväckande om regeringens tjänstemän – senare har TT ändrat sig och hävdar nu att att det var en press- snarare än statssekreterare som hörde av sig – känner att detta är en ny framkomlig väg att gå, att höra av sig till journalisters chefer vid minsta missnöje. Och vice versa, om chefer känner så pass mycket ängslighet med den nya regeringen att de är beredda att offra sina meriterade reportrar för att hålla den nöjd.

För det är en sak att höra av sig till redaktionerna och begära rättelse eller komma med sakupplysning men att höra av sig för att tillrättavisa vad en reporter skriver på sociala medier är något annat.

Vad som är bekymmersamt är att TT:s agerande riskerar att skicka en signal till deras reportrar om att de kan utsättas för reprimander om de gör fel. Och detta gäller inte bara TT, dagens klimat har gjort många mediehus rädda och inte alltid duktiga på att backa upp sina reportrar.

En sådan utveckling gynnar inte direkt demokratin.